Festmässa – 25 år

Predikan

Festmässa i Uppsala domkyrka där Svenska kyrkans unga 25 år uppmärksammades

Det var en gång en ung tjej som var på sitt första ungdomsläger på en stiftsgård någonstans i Sverige. Hon hade kommit dit tillsammans med en liten grupp ungdomar från en församling där hon ibland kände sig väldigt ensam som ungdom med alla de frågor hon bar på om vad tro och Gud är. Det var lördagskväll och traditionsenligt så firades det mässa i en stor sal inne på gården. Tjejen som brukade ha svårt att känna den där heligheten i mässan blev helt tagen av de andra ungdomarnas uppriktiga allvar och glädje över att få fira mässa. Där och då förstod hon att hon var en del i något mycket större, att hon inte var ensam, att det fanns en gemenskap där det var många fler som också hade tankar, frågor och idéer om Gud och som ville fundera vidare tillsammans med varandra.

På samma gång var det också en kyrka i ett litet sekulärt men ändå väldigt protestantiskt land långt uppe i norr. En kyrka som somliga människor trodde inte hade så mycket att säga till om nuförtiden och som somliga andra människor tyckte sa alldeles för mycket om saker som den inte alls hade att göra med. En kyrka som fortfarande höll på att fundera över vad dess roll i samhället och i människors liv egentligen skulle vara. Men där fanns också kyrkans nyvalda officiella barn- och ungdomsorganisation som varje vecka samlade barn och ungdomar över hela landet till en demokratisk gemenskap, där alla fick vara precis dom som dom var och tillsammans fira gudstjänster och samtala om Gud och livet, hur man kan vara ung och kristen och hur man kan leva som man lär, inte med tomma ord.

Det var också en gång ett land och en värld där det fanns fantastiskt mycket godhet och en hel del oförståeligt mycket ondska. Där det fanns många orättvisor, där människor fortfarande levde i fattigdom och nöd och där klimatförändringarna snart var så allvarliga att skapelsen kanske skulle bli oreparerbar. Där några av världens ledare inte på något sätt förstod eller ville förstå vad som höll på att hända och där ledarna här hemma i Sverige inte ens kunde enas vem av dem som egentligen borde få bestämma Men där det också fanns unga människor som levde och arbetade för att det skulle bli bättre. Som klimatstrejkade, som var volontärer och jobbade för global rättvisa, som samlade in pengar till andra barn som inte hade samma möjligheter som dom själva, som ropade högt att det är dags nu att se och förändra innan det är för sent.

Det var en gång som är nu. Vi är i advent, i väntan på barnet som kommer så firar vi att Svenska kyrkans unga finns och verkar här idag. Barnen ropar i evangelietexten, nog tänkt som en symbol för oförståelsen men låt oss istället tänka att de är barn som har fått nog och nu säger ifrån. Med dom och med söndagens huvudperson, Johannes döparen vill jag identifiera Svenska kyrkans unga. Jag vill säga att vi är, ska och kan ännu mycket mera vara som Johannes.

Johannes var profeten som ropade i öknen. Ropade samtidigt varningar och hopp om Guds rike. Det finns både ett stort allvar och en djup längtan. Den sista profeten som liksom de som hade gått före honom högljutt pekade på att vi aldrig kan bli stillastående, att det finns något mer, att Gud alltid, alltid vill vara en del av våra liv, vår vardag som den ser ut i just den tid vi just nu lever i.

Med dopet som grund och Messias i centrum predikade Johannes om den som skulle komma och som redan var där. Jesus, han som skulle döpa med helig Ande. Helig Ande som finns i var och en av oss, som gör att vi kan se att Gud är och verkar i och genom var och en av oss. I gemenskapen som bildas när vi möter varandra som dem vi är. Jesus visade på det, att Guds rike redan finns mitt ibland oss och att vad vi behöver göra för att upprätthålla, för att stärka och sprida det. Det är att hålla det främsta budet. Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta med hela din själ och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.

Det var en gång ett litet värnlöst barn som föddes i ett stall. Som skulle komma att predika kärlek, medmänsklighet och att vi skulle möta varandra med vetskapen om att vi i det mötet också möter Gud. Det var en gång men det är också nu, snart. Svenska kyrkans unga har banat väg för den Herren i 25 år, i unga människors hjärtan, i Svenska kyrkans församlingar och som en röst i Sverige och i världen. Låt oss med dopet som grund och med Kristus i centrum fortsätta med det i minst 25 år till.

 

 

Predikade gjorde Ellen Andersson som är präst i Uppsala stift och Svenska Kyrkans Ungas nätpräst.