Jag rös till. Den kalla vinden drog snabbt genom kyrkan när den okända figuren försökte
stänga dörren efter sig. Figuren tog ett steg in. Det var en mus. Han var täckt av snö och
såg trött ut, men hans ögon glimmade vänligt. Han hade en vandringspinne i ena
handen och en snäcka runt halsen.
”Hej allihop” sa han med hes men stadig röst. ”Jag heter Leo. Jag är en pilgrim. En
vandrare som vandrar för att finna en djupare relation med Gud och mig själv. Jag följde
en stjärna på himlen. Den ledde mig hit. Till er by.”
Vi tittade förvirrade på Leo, och han fortsatte prata. ”Jag såg ljuset och värmen komma
från kyrkan och kom hit för att söka skydd från kylan och mörkret.”
Borgmästaren ställde sig plötsligt upp efter att ha sett lika frågande ut som alla andra.
Han gick ut i vapenhuset där Leo befann sig. Vapenhuset kallas det första rummet i
kyrkan. Det är som kyrkans hall eller kapprum. Där hängde man förr av sig sina vapen.
”Välkommen till Lilla Kyrkbyn i Smådjursskogen Leo! Välkommen in i värmen! Här i
Smådjursskogen tar vi hand om varandra.”
Leo tvekade inte för en sekund. Han lastade av sig sin tunga vandringsryggsäck. Han tog
av sig sina vandringskängor och lutade sin vandringspinne mot väggen. Sedan tog han
av sig sin keps som han hade på sig. Leo gick fram ett steg och skakade av sig resten av
snön som täckte honom.
När han gick in i kyrkorummet gjorde han något jag aldrig sett någon göra förut. Med ena
tassen tecknade han ett kors över sitt bröst och böjde ner huvudet en kort stund. Han
såg upp igen och log.
Alex och jag utbytte en snabb blick. Vad var det han gjorde där? Jag kände hur frågan
bubblade inom mig, men innan jag hann fråga så sa Leo: ”Jag är tacksam för att jag får
söka skydd här. Och för att ljuset från er kyrka ledde mig hit. Ljuset har alltid varit en
vägvisare för oss människor. Oavsett var vi kommer ifrån.”
Han kom fram och satte sig i ringen runt den öppna spisen. ”Vad gjorde du nyss?”
frågade jag nyfiket och försökte visa lite med händerna vad jag menade.
Leo såg inte förvånad ut över frågan. I stället log han vänligt och svarade: ”Det kallas att
korsteckna sig. Det är ett sätt att be och tacka Gud på. Där jag kommer ifrån är det
vanligt att vi gör så för att visa vördnad och för att be om beskydd.”
”Oj” sa Alex som såg lika förbryllad ut som jag kände mig. ”Så vi ber liksom lite olika till
Gud?”
Leo nickade. ”Ja, precis. Där jag kommer ifrån är de flesta något som heter katoliker. Vi
har kanske lite andra traditioner än vad ni har här i Smådjursskogen. Men vi ber till
samma Gud. Vi delar samma tro på ljuset som kan övervinna mörkret.”
Jag såg på honom med stora ögon. Det var spännande att höra att vi kan vara olika men
ändå så lika. ”Så det finns fler sätt att be på?” frågade jag.
”Absolut” sa Leo med en varm blick. ”Jag har mött många olika djur på mina vandringar.
Från alla delar av världen. En del ber med tassarna knäppta. Andra med sång eller helt i
tystnad och stillhet. Vissa använder pärlor eller ljus. Vissa står upp. Andra sitter ner
eller bugar sig. Det som är som mest spännande är hur vi kan mötas i alla olikheter och
lära oss av varandra. Att se alla olika sätt att göra saker på, men hur vi samtidigt ofta har
samma mål med det vi gör. Kärleken och glädjen.”
”Wow” sa jag och kände mig hoppfull och glad. Sedan blev det tyst en kort stund
medan alla tänkte på vad han sagt.
Tystnaden i rummet avtog abrupt när en ekorre kom inspringandes i kyrkan efter att ha
varit ute vid vattenpumpen för att hämta vatten. Hon skrek:
”Vattenpumpen har frusit! Vi har inget vatten kvar. Vad ska vi göra nu?”
——————————————————————————
Vad ska de göra nu när vattnet är slut? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
