Det märkliga ljudet från marken vid vattenpumpen hade fångat allas uppmärksamhet.
Vi stod där, stilla i den kalla vinterkvällen. Ljudet ekade svagt genom snön. Det var som
om marken försökte säga något. Lisa böjde sig ner och lade örat mot den hårda ytan.
”Det är djupt under oss,” sa hon fundersamt. ”Men vad det än är, verkar stormen ha
avslöjat något gömt. En hemlighet.”
Leo, som hade hållit sig tyst, tog ett djupt andetag. ”Jag tror att det här har med stjärnan
att göra” sa han försiktigt. ”Och det där ljuset jag såg i skogen innan jag kom hit. Det
kändes som att det var viktigt, men jag förstår inte riktigt varför.”
Vi andra såg på honom. Det var något i hans röst, en visshet som gjorde oss både
nyfikna och lite nervösa.
”Det börjar bli sent,” sa borgmästaren till slut. ”Vi borde gå tillbaka in i kyrkan. Det här
kan vänta till i morgon.”
Vi nickade och började långsamt att ta oss tillbaka. När vi kom in i kyrkan slog värmen
emot oss. Vi satte oss ner runt den sprakande öppna spisen. Några djur delade ut varm
choklad och filtar till de som ville ha en extra. Men tankarna på ljudet och Leos ljus
hängde kvar i rummet.
Leo satte sig bredvid mig och suckade djupt. ”Det är som om allt är sammankopplat”
mumlade han. ”Stjärnan, ljudet, ljuset … Jag vet bara inte hur.”
Jag tänkte på vad han sagt tidigare om ljuset i skogen. Det var ett märkligt sätt att
beskriva en lykta eller lampa på. ”Vad såg du egentligen?” frågade jag försiktigt.
”Det var ett stort ljus, stående där mitt i snön” svarade han. ”Som om det väntade på
någon. Det var inget vanligt ljus. Inget ljus jag sett förut. Det var speciellt.”
Lisa reste sig från sin plats och gick fram till altaret där en enkel ljusstake stod. Hon
tände ett av ljusen. Lågans sken spreds genom rummet. Alla blev tysta och tittade på
hur skuggorna dansade över väggarna.
”Det är något med ljus” sa Lisa efter en stund. ”I mörkret kan ljus visa oss vart vi ska gå.
Det hjälper oss att hitta rätt väg. Det hjälper oss att hitta hem.”
Pia började sjunga en mjuk och stämningsfull melodi. Snart stämde vi alla in i sången.
Våra röster fyllde kyrkan och för en stund kändes stormen, mörkret och det konstiga
ljudet mindre skrämmande.
När vi sjungit klart och värmen från elden gjorde oss dåsiga, så reste sig borgmästaren
upp. ”Vi ska inte lämna ett ljus obevakat” sa han och blåste försiktigt ut ljuset på
altaret. ”I morgon börjar vi reda ut vad som pågår, men just nu behöver vi vila. Det har
varit en tröttsam dag med mycket arbete.”
När vi gick för att lägga oss hörde jag några av de andra viska om ljudet. ”Vad tror ni att
det är?” sa Alex tyst. “Något som legat gömt under snön eller något som kommit med
stormen?”
Jag såg på Leo, som låg med blicken fäst i taket. Han verkade lika fundersam som jag
och alla andra. Medan jag kröp ner under min filt kände jag att allt detta: ljuset i skogen,
ljudet från marken och Leos stjärna, det kunde inte bara vara en slump.
Jag sneglade mot altaret, där ljuset nu var släckt. Känslan av värmen och hoppet hade
ändå stannat kvar. ”Vad är det du vill visa oss?” viskade jag innan jag somnade.
—————————————————————————————————————
I morgon börjar en expedition för att ta reda på vad det var för ljus Leo sett. Läs vidare i
morgondagens avsnitt!
