Nästa morgon vaknade vi tidigt. Luften i kyrkan var kall, men förväntan inför dagens
äventyr värmde oss. Det var dags att ge sig ut. Vad var det Leo hade sett i snödrivorna?
Vad kunde det betyda?
Alla hjälpte oss att packa. Alex organiserade verktyg och mat medan Lisa gick runt och
såg till att alla hade tillräckligt varma kläder på sig. Leo stod i ett hörn och studerade
snön utanför fönstret. ”Vi måste vara försiktiga där ute” sa han, ”men jag tror att vi kan
klara det om vi håller ihop.”
Jag drog på mig min röda tröja och mina gula byxor och kände hur modet växte inom
mig. ”Okej, är vi redo?” frågade jag de andra. Alex titta fram ur sin tjocka blåa ylletröja
och nickade bestämt. Lisa log. Pia, som fortfarande såg lite morgontrött ut, sträckte ut
sina vingar och sa: ”Jag är redo. Det här klarar vi!”
Vinden hade avtagit och snön låg som ett gnistrande vitt täcke över hela skogen. Det
knarrade under våra fötter. Det kalla morgonljuset fick snön att glittra som diamanter.
”Här borta!” ropade Lisa och pekade på en stor gren som blockerade vår väg. Den låg
tung över snön, som om den fallit ner för att spärra just vår väg. Vi hjälptes åt med att
flytta på den så att vi kunde gå vidare. Men det var tungt. Snön nådde nästan upp till
mina knän emellanåt. Pia slog med sina vingar för att ta sig fram, men snön virvlade upp
och landade på oss alla.
”Förlåt!” sa hon och fnissade. Vi skrattade alla med henne.
Plötsligt stannade Leo och höjde handen. ”Hör ni?” sa han tyst. Vi stod stilla och
lyssnade. Först hördes bara vinden som susade svagt genom träden. Men sedan blev
ljudet mer ett muller. Ett djupt och hotfullt muller.
”Lavinfara!” ropade Lisa plötsligt. Marken skakade och snön började röra sig som en
väldig våg. Jag kände hur paniken växte inom mig. Jag visste att vi behövde hålla ihop.
”Snabbt alla! Där borta, bakom den stora stenen!” ropade jag och pekade mot ett
skydd.
Vi kämpade allt vad vi kunde genom snön. Alex halkade till men grep snabbt tag i min
arm för att hålla balansen. Pia kämpade bredvid oss. Hennes vingar försökte hålla
henne upprätt i den virvlande snön. Lisa tappade sina glasögon i kaoset men Leo som
sprang längst bak lyckades fånga upp dem. Mullret blev högre och jag kunde känna
vibrationerna under mina tassar.
Jag hann precis trycka mig mot den stora stenen innan snön kom ifatt oss. Snön rasade
över oss som ett vitt täcke. Det blev mörkt. Väldigt mörkt. Och det enda jag kunde höra
var mina egna andetag och mitt hjärta som slog för fullt.
”Charlie?” hörde jag plötsligt. Rösten var dämpad, men det var helt klart Alex. ”Jag är
här!” ropade jag tillbaka. Jag försökte låta lugn trots att jag var rädd.
Jag sträckte ut tassen och kände hur den stötte mot en annan. ”Det är Lisa,” sa hon,
med en svag men stadig röst. ”Leo och jag är också här” hördes Pias röst säga. ”Men vi
sitter fast.”
Jag försökte röra mig, men snön var för tung. Det var som om jag hade snurrat in mig i en
sovsäck. Jag kunde inte röra på mig. ”Vi måste komma på hur vi ska ta oss loss” sa jag.
Då kände jag något. En vibration i snön ovanför oss. Det var svagt, men tillräckligt för att
jag skulle kunna spetsa öronen. Jag höll andan och lyssnade. Det var ett rytmiskt ljud.
Snön runt oss verkade röra på sig lite, och det väckte ett hopp hos mig även om jag
fortfarande satt fast.
—————————————————————————————————————
Hur ska det gå för vännerna i snön? Läs vidare i morgondagens avsnitt.