Jag spetsade öronen igen och lyssnade. Det rytmiska ljudet fortsatte. Är det någon som
arbetar med att gräva loss oss? Jag kunde inte låta bli att hoppas även om en del av mig
var rädd för att jag bara inbillade mig.
”Charlie? Hör du det också?” Jag kunde höra hoppet i Alex röst.
”Ja” svarade jag. Mitt hjärta slog snabbare nu, kanske lite för snabbt. ”Håll ut! Jag tror
att hjälp är på väg.”
Plötsligt uppstod en springa i snön ovanför oss och ett svagt ljus sipprade in. Jag
blinkade mot ljuset och en varm röst hördes. ”Hallå! Är ni okej där nere?”
”Vi är här!” ropade jag. ”Vi sitter fast!”
Snön ovanför oss rörde sig igen. Jag hörde hur någon arbetade snabbt med att gräva
bort snön. Tunga sjok hördes falla runt omkring oss. Det tog inte lång tid innan ett stort
hål öppnades. En kraftig hare med en rödgul mössa stack ner huvudet i hålet och log
brett. Det såg ut som att mössan skulle trilla av vilken sekund som helst.
”Hej på er! Jag heter Hasse” sa han. ”Jag såg lavinen från min kulle längre bort. Jag
tänkte att jag borde gå hit för att se om någon behövde hjälp. Tur att jag gjorde det, eller
hur?”
Han började gräva mer intensivt. På bara några minuter drog han upp Pia, som flaxande
skakade av sig snön. ”Där har vi dig” sa Hasse med ett vänligt skratt. ”Lätt som en
fjäder!” Pia skrattade tillbaka. ”Tack Hasse. Du är en räddare i nöden du” sa hon och
började hjälpa Hasse så gott hon kunde med att få ut resten av oss. Hasse hjälpte upp
Leo och Lisa och sedan till sist mig och Alex. När han drog upp Leo, sa Leo: ”Du är stark,
Hasse.” Hasse skrattade och sa: ”Jag har alltid varit hyfsat bra på att gräva. Jag har
tränat länge på det.” Alex reste sig och borstade av sig snön han också. ”Tack Hasse. Vi
var verkligen fast där ett tag” sa han. ”Och jag måste säga. Det var väldigt imponerande
att se dig gräva.”
Hasse skrattade och viftade bort snö från öronen. ”Det är inget att tacka för. Det är så
man gör. Vi hjälper varandra här i Smådjursskogen. Ingen klarar allt ensam. Nu ska vi se
till att ni får värma upp er lite.”
Vi följde Hasse till en liten glänta. Han plockade fram en termos från sin ryggsäck och
bjöd oss på varm nyponsoppa. Lisas glasögon immade igen av ångan från koppen.
Nyponsoppan värmde skönt. ”Så” sa Hasse sedan och höjde på ögonbrynen, ”vad gör
ni ute i det här vädret?”
Leo började prata innan någon annan hann svara. ”Vi letar efter ett ljus jag såg i skogen
tidigare. Det var stort. Det verkade lysa starkare ju längre jag tittade på det.”
Hasse nickade långsamt och såg fundersam ut. ”Det låter som att ni är på ett riktigt
äventyr” sa han. Hans röst blev nästan allvarlig nu. ”Och jag tror att jag vet hur jag kan
hjälpa er. Låt mig få följa med, det känns som att jag borde följa med. Något kallar på
mig.”
Vi blev alla glada och jag sa: ”Absolut, följ med!” Med Hasse i täten gav vi oss av igen.
Hans energi var precis vad vi behövde.
När vi gått ett tag till så stannade Hasse plötsligt och pekade. ”Titta där!” sa han.
Mellan trädstammarna såg vi ett stort ljus som lyste klart i skymningen. Leo såg med
spänning och sa: ”Där är det. Det är samma ljus jag sett tidigare.”
Jag stannade och stirrade. Det var mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nästan lika högt som mig själv. Det hade en kraftig, blank, röd fot som verkade gjord för
att stå stadigt på marken. Men ovandelen var vit som snö, likt en snötäckt trädstam. På
toppen lyste en klar låga, inte helt olik ljuset från min egen lykta. Men varför var det så
stort? Och varför stod det här mitt ute i skogen?
”Vad är det där?” viskade Lisa lågt.
—————————————————————————————————————
Vad var det för mystiskt ljus? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
