Bullen var gyllene i färgen och vackert formad. Den doftade fantastiskt. Hasse och Lisa
turades om att bära den tillbaka till kyrkan. Den var precis lagom stor för att hela byn
skulle kunna få en liten bit var.
”Den här bullen är ju perfekt att dela! Alla kan få en bit” sa Lisa lyckligt.
När vi kom tillbaka till kyrkan öppnade Alex dörren till vapenhuset. Där inne hade några
hopfällbara bord satts upp tillsammans med stolar. Praktiskt och bra tänkte jag. Det
blev enklare att äta och planera tillsammans då.
Alla kom och tittade när vi lade bakverket på ett av borden. Pia nickade åt mig och sa
med ett stort leende: ”Det här är din idé Charlie. Säg något.”
Jag kände värmen från bybornas blickar och log lite osäkert. ”Vi hittade den här bullen i
skogen” sa jag. ”Kanske kan den sprida lite glädje. Om vi delar den så räcker den till oss
alla.” Applåder och glädjetjut fyllde vapenhuset och alla verkade glada över att få en bit
var.
Leo och Erik började försiktigt att bryta av bitar av bullen och räckte dem till byborna.
”Det är nästan som att den är gjord för oss” sa Leo och skrattade.
Pia tog en bit och kvittrade glatt: ”Så mjuk! Och smaken och doften av saffran är
underbar!” Alex fnissade: ”Det är som om vi också får fira lite Lucia.” ”Fattas bara en
sådan där ljuskrona” fyllde Erik i och skrattade.
Borgmästaren nickade långsamt och sa: ”Det är något vackert med att vi alla får ta del
av samma gåva. På något sätt känns det så rätt.”
När jag tog en bit av bullen så kände jag en varm känsla inombords. Bullen var så söt
och len. Inte alls torr. Och av någon oförklarlig anledning så var den fortfarande lite
varm, som om att den var nybakad.
Plötsligt pep Pia till. Hon höll något mellan sina vingar. ”Kolla!” utbrast hon och sträckte
fram en liten hopvikt bit papper. ”Vad är det här som låg i bullen?”
Alla tystnade och tittade på henne när hon vecklade ut det. ”Det är en karta?!” sa hon.
Spänningen i rummet ökade. Kartan var enkel, med slingriga linjer som verkade
föreställa stigar i skogen. I mitten, snett till vänster, fanns ett stort rött kryss.
Alex lutade sig fram och pekade. ”Det här ser ut som området norr om byn. Där träden
växer tätare. Men varför skulle någon gömma en karta i en bulle?” Alex skrattade åt hur
konstigt allt var.
Lisa skakade långsamt på huvudet. ”Det måste betyda något, att vi fått tag på den här
kartan” sa hon. ”Men vad?”
”Den här kartan känns väldigt speciell.” Leo hade tagit kartan i sina tassar och
studerade den med en djup rynka i pannan. ”Tänk om det är en skatt? Eller något som
kan förändra allt?”
Lisa såg sig omkring i rummet. ”Vi har fortfarande så mycket att göra här i byn” sa hon
oroligt. ”Vi har knappt hunnit börja med allt som behöver lagas. Kan vi verkligen lämna
nu, när allt fortfarande känns som ett enda kaos?”
Jag förstod hennes tvekan. Husen var fortfarande snötäckta. Vi hade heller inga riktiga
verktyg för att börja reparera dem. Det kändes nästan omöjligt att lämna byn nu, när så
mycket återstod att göra. Men innan jag hann säga något så bröt borgmästaren in.
”Tveka inte! Om någon ska följa den här kartan så är det ni” sa han med bestämd men
uppmuntrande röst. ”Vi klarar oss här. Och tänk om det ni hittar hjälper oss i
återuppbyggnaden av byn?”
Hasse nickade. ”Han har rätt. Det känns som att det här är något vi inte får missa.”
Byborna började viska. ”Det kanske är något som kan hjälpa oss” hördes en röst. ”Ni
måste följa den!” ropade någon annan, och snart fylldes hela rummet av peppande och
uppmuntrande ord.
Jag såg på mina vänner och kände hur förväntan började bubbla inom mig. Det var
något med en karta och ett stort rött kryss som kändes så spännande.
Vi samlades runt ett av borden: Alex, Pia, Lisa, Leo, Hasse, Erik och jag. Jag såg på de
andra och mindes allt vi gått igenom: Stormen, räddningen av Pia, lavinen och den
varma gemenskapen i kyrkan. Vi hade haft varandra. Det var vår styrka. Nu väntade
nästa utmaning. Och jag visste att vi skulle klara det, för vi hade varandra.
Leo höll i kartan och sa bestämt: ”Den här kartan leder oss till något viktigt. Jag är helt
säker på det!”
Just då svepte en mild vind genom rummet ut mot dörren till kyrkan. Ljusen fladdrade
till. Jag rös till och såg på de andra. Det var nästan som om vinden viskade åt oss att ge
oss av.
Vi log försiktigt mot varandra. Äventyret väntade.
—————————————————————————————————————
Vart leder kartan? Kan det vara en skatt som väntar? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
