Mullrandet från bäcken hördes hela tiden. Vattnet tryckte hårdare och hårdare mot
barriären. Jag tänkte på Leos ord: ”Vi måste tänka efter. Vad är vi bra på? Om vi litar på
varandra och gör det vi är bäst på så kan vi fixa det här tillsammans.”
Vi stod tysta ett ögonblick. Det kändes som om tiden stod stilla. Lisa var den som bröt
tystnaden: ”Jag är stark. Jag kan bära stora saker, som stockar och grenar” sa hon. ”Det
är något jag alltid tyckt om att göra.”
Hasse nickade och sa: ”Och jag kanske är stor och stark, men jag gillar faktiskt att
arbeta lugnt och noggrant. Jag är bättre på att placera stenar rätt än vad jag är på att
bara gräva.”
Pia sträckte på vingarna. ”Jag gillar att ha koll. Jag kan flyga och guida er så att vi får allt
på rätt plats. Det känns som något jag är riktigt bra på.”
Erik log lite och höll upp sin kamera. ”Och jag älskar att fota och tänka ut hur saker
hänger ihop. Jag kan visa er var sprickorna är som värst. Då vet vi var vi först och främst
ska jobba.”
Alex såg lite osäker ut men tog mod till sig. ”Jag är inte så bra på att jobba hårt fysiskt.
Men jag gillar att hitta lösningar. Jag kan använda rep och grenar för att binda ihop allt
så att barriären blir stark och stabil.”
Jag såg på dem och kände hur hoppet växte inom mig. Alla visste vad de kunde göra
bäst. Det kändes som en ny kraft av energi fyllde gruppen. ”Och jag ska hjälpa oss att
hålla oss samlade” sa jag. “Tillsammans klarar vi det här!”
Leo log stort. ”Nu börjar vi” sa han.
Men ny energi satte vi igång. Lisa hämtade stora stockar och lade dem där barriären
behövde stöd. Hasse placerade stenarna med precision och försiktighet och Alex band
ihop allt med rep och grenar så att det blev stabilt.
Pia flög ovanför oss och ropade instruktioner: ”Den där stenen ska flyttas lite mer åt
vänster! Och stocken där måste ligga rakt!”
Erik tog bilder och visade oss vad vi behövde göra. ”Kolla här” sa han och pekade på
skärmen. ”Den här delen behöver förstärkas nu.”
Arbetet gick snabbare och bättre än innan. För varje sten och gren som lades på plats
blev barriären starkare. När vi var klara hördes mullrandet från bäcken igen. Men den
här gången stod barriären stadigt. Den höll.
Vi stirrade på den och höll andan. Lisa log stort och ropade: ”Den håller! Vi gjorde det!”
”Det ser fantastiskt ut här uppifrån” ropade Erik från en gren. ”Ni är så bra allihop!”
Vi hoppade upp och ner och firade med glädjerop. Tänk att vi lyckades!
Jag såg på mina vänner och kände en varm glädje i bröstet. Det var inte bara våra styrkor
som räddat barriären, utan även att vi vågat uttrycka det vi själva kände oss bäst på.
Leo satte sig bredvid mig och sa lugnt: ”Det är så här vi fungerar som bäst. När alla får
göra det de älskar och känner sig trygga i, så blir vi starka tillsammans.”
Plötsligt fylldes himlen av ett starkt ljus. Pia pekade med vingen. ”Titta! Stjärnan lyser
för fullt. Det är nästan som att den blinkar mot oss” sa hon förundrat.
Jag tittade på ljuset. Det glittrade som om det ville visa oss vägen någonstans. ”Vad kan
det betyda?” frågade Alex.
Jag kände ett pirr i magen. Vad var det stjärnan ville visa oss? Hörde stjärnan och lyktan
ihop på något sätt? Jag såg på mina vänner och sa: ”Vi måste ta reda på det.”
—————————————————————————————————————
Vad betyder egentligen stjärnans ljus? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
