Jag vaknade tidigt. Ljusslingorna i trädet kastade ett varmt sken i rummet. Det kändes
lika mysigt och tryggt som kvällen innan. Men ljudet från natten, det där märkliga
knäppandet, hängde kvar i luften.
Erik satt redan vid fönstret och tittade ut. När jag gick fram mot honom pekade han ut
mot gläntan utanför.
”Charlie, kolla!” viskade han.
Där ute i snön stod en flock renar. De var stora och ståtliga. Deras horn glänste och
deras pälsar skimrade i morgonljuset. Några stod vakt, medan andra låg ner och vilade.
En av dem såg särskilt trött ut, som om den knappt orkade resa sig.
Erik sa plötsligt: ”Jag tror att det var deras knäppande vi hörde i natt. Jag har hört att
renar gör ett sådant ljud när de går. Det kan hjälpa dem att hålla ihop.”
Jag väckte de andra och snart stod vi alla vid fönstret. Lisa lutade sig fram och viskade:
”Det måste vara deras spår som vi följde igår! Men vad gör de här?”
Vi öppnade försiktigt dörren och klev ut i snön. Den största renen, som hade stått vakt,
lyfte sitt huvud och tog några steg mot oss. Blicken var lugn och rofylld. Det kändes
nästan som att den såg rakt in i själen på oss.
”Hej på er. Vi är på resande fot. Vi följde stjärnan, men tappade bort oss i stormen. Vi
samlades här i gläntan för att samla krafter igen.”
Lisa tog ett steg fram och sa försiktigt: ”Vi vill gärna hjälpa er. Men vilka är ni?”
Den stora renen svarade: ”Vi är renar. Vi följer naturens tecken. Vanligtvis vandrar vi
nära våra mänskliga vänner, som ser till att vi har vad vi behöver. Men denna vandring är
annorlunda. Stjärnan kallade på oss, men stormen ledde oss vilse.”
Han såg på flocken och fortsatte: ”Vi har en lång väg kvar, och en av oss är för svag för
att fortsätta utan hjälp.”
Vi såg på renen som låg ner. Den andades tungt och verkade utmattad.
”Vi ska hjälpa er så gott vi kan” sa jag bestämt. ”Både med mat och med att hitta rätt
väg ut ur skogen igen när ni vilat upp er.”
Lisa och Hasse hämtade mat från trädet. Pia och Erik flög och hämtade filtar. Och Leo
satt bredvid den utmattade renen, pratade lugnt och klappade varsamt pälsen.
Den stora renen stod bredvid mig och talade med låg röst: ”Naturen har alltid varit vår
vägvisare. Den här gången ledde stjärnan och stormen oss hit. Kanske var det meningen
att vi skulle träffa på er.”
Leo såg upp på oss från där han satt och sa: ”Jag har sett mycket på mina vandringar.
Naturen har alltid lärt mig många saker. Men ni verkar förstå naturens hemligheter
bättre än jag någonsin gjort. Jag vill också leva i en sådan harmoni med naturen.”
Den utmattade renen lyfte huvudet och sa mjukt: ”Harmoni är att leva i balans med
naturen, även när vi inte förstår allt. Vi behöver inte förstå allting för att kunna leva våra
liv. Det är som stjärnan på himlen. Vi vet inte vart den leder, men vi väljer att följa den
ändå.”
Jag tittade upp mot stjärnan och tänkte samtidigt på lyktan som visat oss vägen genom
skogen. Kanske kunde vi använda ljuset på något sätt för att guida dem rätt?
Efter en stund reste sig den trötta renen långsamt. Vi hjälpte den att stå stadigt på sina
skakiga ben och såg hur den långsamt blev allt starkare.
Pia pekade upp mot himlen och ropade: ”Titta! Stjärnan lyser ännu starkare nu!”
Den stora renen nickade och sa: ”Stjärnan visar oss vägen. Men vi behöver er hjälp att
komma ut ur skogen så att vi kan fortsätta följa den.”
Jag såg på mina vänner och sedan på renarna och sa: ”Vi ska hitta ett sätt att hjälpa er!”
—————————————————————————————————————
Hur ska de hjälpa renarna? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
