Det var kallt. Vinden ven över snön och vi gick längs floden. Plötsligt blev det mörkt och den stora skuggan alla pratat om gled över oss.
”Spring”, viskade Mio.
”Vänta”, sa Pia. ”Den jagar inte oss.”
En lila hök flög ner och landade vid vattnet. I klon höll hon en kringla. Hon såg sträng ut.
”Hej! Vi letar efter vår vän Leo”, sa jag. ”Vem är du?”
”Jag heter Hedda”, sa hon. ”Jag håller vakt här i dalen. Jag vill att alla ska vara trygga. Men alla tror att det är jag som är farlig.”
Hon lät tuff, men jag tyckte hon lät lite ensam.
”Har du sett Leo?” frågade jag.
”Den lilla pilgrimsmusen? Ja. Vid bron igår. Jag var på jakt efter mat och såg honom hjälpa en anka”, sa Hedda.
”Du kan få smaka på en pepparkaka om du vill”, sa jag, och öppnade min pepparkakslåda.
Hedda tvekade, men tog en liten bit.
”Lyssna”, sa hon. ”Flyger jag lågt rakt över er har jag sett något farligt på marken. Då ska ni gömma er. Flyger jag högt i ringar betyder det att jag inte ser någon fara. Då är det tryggt.”
Sedan spände hon vingarna och lyfte.
Hedda hade varit på jakt, men inte efter Leo.
——————————————————————
Har du någon gång känt att andra inte riktigt förstår dig?
