Mörkret låg tungt över tältbyn vid bergets fot. Det var årets kortaste dag.
”Och den längsta natten”, viskade Pia och drog sin gröna halsduk tätare om sig.
Vi behövde ljus. Inte för att se, utan för att våga hoppas. Nere på marken tände Bruno och Mio en liten brasa, men jag ville högre upp.
Jag klättrade upp på en gren. Bakom mig lyste fullmånen stor och tyst på den mörkblå himlen.
Bredvid mig tände jag ett randigt ljus. Lågan fladdrade till i kylan men brann sedan stadigt. Jag knäppte mina tassar, blundade och viskade en bön:
”Gud, ta hand om Leo var han än är. Vi saknar honom. Hjälp oss att hitta honom snart.”
Det kändes varmt i magen, som om någon lyssnade.
——————————————————————————
Tänd gärna ett ljus idag, för någon du tycker om eller någon du saknar. Försiktigt och tillsammans med en vuxen.
