Trädet glimmade i tältbyn när det prasslade i snön. Jag hoppade till, men Bruno viftade glatt. En orange nos stack fram i ljusskenet.
”Maja!” ropade jag.
Hon var inte ensam. Bakom henne kom fler vänner från byn. De drog på tunga kälkar, men Maja bara log.
”Hemma lyser lamporna tryggt nu tack vare er”, sa Maja och kramade oss. ”Vi såg ert ljus på avstånd och ville inte att ni skulle vara ensamma.”
Vi gick in i en gammal ruin intill där vinden inte kom åt. Taket var borta, men ett färgat fönster fanns kvar och lyste vackert i månskenet.
Jag kröp upp i Majas mjuka knä. Mio satte sig tätt intill. Det blev alldeles stilla.
Jag blundade och bad: ”Gud, tack för händer som hjälper och tassar som går. Ge mat åt hungriga, värme åt frusna och trygghet åt rädda. Ge oss mod att vara ljus för varandra.”
”Amen”, brummade Bruno.
—————————————————————–
Charlie ber för fred på jorden. Vill du vara med och be?