Vi stod tysta i en halvcirkel runt det lysande föremålet. Ljuset glittrade i snön och
kändes nästan levande eller magiskt på något sätt. Jag kunde inte släppa det med
blicken. Det var som att ljuset ville säga något, men vad?
”Vi måste ta med det här tillbaka till kyrkan” sa Lisa och började gå närmare ljuset.
”Vänta lite!” protesterade Alex. ”Det var jag som såg det först. Jag tycker att jag ska få
det.”
”Vad pratar du om? Det här ljuset kan inte bara vara ditt” svarade Lisa, nu med en
skarpare ton. ”Vi hittade det ju tillsammans.”
”Men det var jag som märkte det först!” envisades Alex. ”Det är bara rättvist att det är
mitt.”
De började prata högre och högre, och jag såg hur de andra djuren började välja sida.
Någon höll med Alex, medan andra tyckte att Lisa hade rätt. Min mage knöt sig. ”Stopp!
Nu får ni ge er” utbrast jag till slut, men ingen lyssnade.
Hasse harklade sig högt och steg fram med sina stora öron vända mot gruppen. ”Hörni,
vad håller vi på med egentligen? Bråkar vi om ett ljus?”
Alla tystnade. Det kändes plötsligt lite pinsamt.
”Men det är ju ett speciellt ljus” sa Alex till sist och såg ner i snön. ”Det kanske är
viktigt.”
”Det är det säkert” sa Hasse och satte sig på huk bredvid oss. ”Men jag tror inte att det
här ljuset tillhör någon av oss. Kanske är det inte meningen att någon ska äga det.”
Alla såg förvånade ut. ”Men vad betyder det då?” frågade Lisa.
Hasse tänkte en stund och svarade sedan: ”Ljuset får mig att tänka på något min morfar
brukade säga. Han sa att ljus, det allra vackraste ljuset, aldrig tillhör någon. Det ljuset
kommer från Gud. Det enda vi kan göra är att låta det lysa på oss och reflekteras i oss,
som när man står och njuter av de första glimtarna av solen efter en kall och mörk
vinter. Och ljuset blir starkare när vi delar det och låter det sprida sig vidare. Det lilla ljus
jag har, det ska få lysa klart.”
Jag kände hur Hasses ord landade i mig. Precis på samma sätt som när jag för första
gången hörde om att mörkret aldrig kan vinna över ljuset. Ljuset vinner alltid över
mörkret. Det här ljuset kanske inte var mitt, Lisas eller Alex. Det var vårt, och mer än så.
”Så det är inget som någon kan äga” började jag långsamt. ”Det är ett ljus som är för
oss alla. Och vi behöver hjälpas åt att sprida ljuset vidare. På samma sätt som att vi ska
hjälpas åt att sprida kärleken vidare?!”
”Du har fattat grejen” sa Hasse. De andra nickade instämmande.
”Okej, jag förstår nu” sa Alex lite smått generat. ”Vi delar på det!”
”Det är mer än att dela” sa Hasse och pekade mot ljuset. ”Det handlar om att vi själva
ska vara som speglar för ljuset.”
Vi lyfte försiktigt upp ljuset och satte det i mitten av gruppen. Det var rätt tungt, men
tillsammans orkade vi flytta på det. Det sken lika starkt som förut, men nu kändes det
annorlunda. Det kändes varmt inombords. Det kändes som att ljuset ville visa oss
vägen någonstans.
”Det här ljuset är en gåva” sa jag. ”Det påminner oss om att vi alla har ljus inom oss,
och att vi kan låta det lysa för andra. Precis som att Gud ger oss ljuset, kan vi låta det
spridas vidare. Bara genom att vara de vi är. Ljuset kan inte stoppas.”
Pia tog ton och började sjunga: ”Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.” Och vi alla
stämde in och sjöng tillsammans. Det kändes som att ljuset lyste ännu starkare när vi
sjöng tillsammans.
Just när allt kändes fridfullt och vi var överens, hörde vi ett ljud bakom oss. Det var som
om något rörde sig snabbt genom grenarna i träden. Jag vände mig om och kände en
ilning genom kroppen. ”Vad var det där?” viskade jag.
Plötsligt bländades vi alla av ett starkt ljus. ”POFF!” En blixt lyste upp hela platsen vi
satt på. Vi blev så rädda att vi hoppade högt. Pia täckte sitt ansikte med sina vingar. Lisa
flämtade högt: ”Vad var det?”
Vi stod stilla och förvirrade. Vad var det som blixtrade?
—————————————————————————————————————
Vad gömde sig i grenarna? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
