Lucka 12

Ljudet i grenarna hade precis lagt sig. Vi stod där förvirrade. Vad var det som bländade
oss? Jag såg på de andra. Hasse kisade ut i mörkret. Alex höll sin svans tätt intill sig och
Pia kvittrade nervöst.
”Vad var det som blixtrade?” viskade Lisa. ”Är det någon där?” ropade jag, med en
starkare röst än jag tänkt.

Ett ögonblick av tystnad följde. Sedan hördes ett prasslande. En fågel hoppade ner från
trädens grenar. Hans gröna fjädrar skimrade svagt i ljuset från lyktan. ”Förlåt om jag
skrämde er!” sa han snabbt och höll upp en liten kamera som hängde runt halsen. ”Jag
kunde bara inte låta bli att fotografera. Ljuset som ni har här är något av det mest
fantastiska jag sett!”
Pia spärrade upp ögonen och kvittrade glatt: ”Erik! Är det verkligen du?” Hon flög
omedelbart fram och kramade om honom.
”Hej Pia!” svarade han med ett leende som lyste upp hela hans ansikte. ”Jag är så glad
att se dig igen! Det var så längesedan. Vilka är dina vänner?”
Medan vi samlades runt Erik började han förklara. ”Pia och jag känner varandra sedan
länge” sa han med ett skratt. ”Jag flög vilse i en storm en gång. Pia hjälpte mig att hitta
tillbaka.”

Pia fnissade. ”Du var väldigt förvirrad. Jag tror att du råkade flyga åt fel håll minst tre
gånger innan jag lyckades dirigera dig åt rätt håll.”
Erik rufsade sina fjädrar och log generad. ”Det stämmer och vet ni vad?” Han sänkte
rösten som om han skulle avslöja en hemlighet. ”Att vara dålig på att navigera är
faktiskt inte så dumt. Jag upptäcker ställen jag inte visste fanns. Platser som är gömda
och helt magiska.”
Han pausade och fnissade för sig själv. ”Oss emellan, har ni någonsin sett en fågel flyga
med en karta? Nej, inte jag heller! Helt omöjligt att flyga och kolla karta samtidigt.”
Alla skrattade och jag kände att Erik var en riktig charmör.
”Men vad gör du här i Smådjursskogen?” frågade Lisa nyfiket.
Erik satte sig på en låg gren och tittade runt. ”Jag hörde talas om den här platsen
faktiskt. På en av mina resor. Smådjursskogen är känd bland fåglar för att vara lite
magisk.”

Han rufsade till fjädrarna ännu en gång och log. ”Jag älskar att leta efter
smultronställen. För mig är det platser som är lite gömda och lite okända som är grejen.
Det finns alltid något vackert eller unikt att upptäcka där. Och innan ni frågar: Ja, jag
hittar ofta de bästa ställena av misstag när jag flyger fel.”
“När jag flög nära skogen häromdagen såg jag något märkligt. En stjärna högt på himlen.
Den lyste klarare än någon annan stjärna jag sett förut. Jag kunde inte låta bli att följa
den hit.”
Leo spärrade upp ögonen. ”Jag såg den också!” utbrast han. ”Det var som om den ville
leda mig hit. Jag kunde bara inte sluta titta på den!”
Erik nickade långsamt och såg upp mot himlen. ”Då känns det som att jag inte är här av
en slump” sa han tyst. ”Ljuset, stjärnan, de verkar vilja leda oss till något. Jag undrar
vad det kan vara.”

Medan Erik pratade tog han fram sin kamera och visade oss en bild. ”Det här ljuset ni
har här. Det påminner mig om en historia jag hörde när jag besökte en plats som heter
Saint Lucia” sa han och pekade på bilden som visade en vacker ö.
”Saint Lucia?” frågade jag.
”Ja” sa Erik med ett varmt leende. ”Det är en liten ö långt härifrån. Den är uppkallad
efter en flicka som levde för länge sedan: Helgonet Lucia.” Han fortsatte: ”Lucia föddes
för länge sedan i Syrakusa. Syrakusa ligger på en ö i Italien som heter Sicilien.”
Vi förundrades över hur han valde att berätta berättelsen. Det var så spännande att lära
sig nya saker.

”Det sägs att Lucia bar ljus som en krona på huvudet. Då kunde hon nämligen ha båda
händerna fria. Med sina händer bar hon på massor med mat och annat som kunde
hjälpa de som hade det svårt. Tänk er det! En krona full av brinnande ljus. Läskigt
alltså!”
Alex spärrade upp ögonen. ”Var inte det farligt? Jag skulle aldrig våga.”
Erik nickade. ”Jo, men det stoppade inte henne. Hon ville sprida det goda ljuset till
andra. Även om det var svårt. Hennes namn betyder faktiskt ’ljus’. Hon ses som en
symbol för att sprida ljus i mörkret. Hon gav hopp och mod” sa han medan han pekade
på det stora ljuset.
Alla satt tysta en stund. Eriks berättelse kändes nästan som en saga, men var ändå så
verklig. Lisa bröt tystnaden: ”Lucia måste ha varit väldigt modig. Så modig vill jag också
vara.”

När vi kröp ner för natten i våra varma sovsäckar, som vi packat med oss på
expeditionen, så funderade jag vidare. Eriks berättelse om Lucia fortsatte att snurra i
mitt huvud. Var det därför ljuset hade kommit till oss? För att ge oss hopp och mod? Jag
såg på ljuset igen och kunde inte låta bli att känna en konstig förväntan inför
morgondagen. Ljuset sken svagare nu, men det såg nästan ut som att det höll på att
vakna.
”Vi får se vad morgondagen för med sig” sa jag tyst för mig själv innan jag somnade.
—————————————————————————————————————
Vad är det för dag i morgon egentligen? Läs vidare i morgondagens avsnitt.

Lucka 12

Illustratör Johanna Kallin

banner-6

Medlemssidorna

Vårt digitala medlemssystem

Här har alla medlemmar en egen sida där de kan hålla kontakten med andra medlemmar, anmäla sig till arrangemang, med mera. På Medlemssidorna kan lokalavdelningen presentera sig och sina aktiviteter, varje distrikt har en egen sida och förbundet också.

Kom igång

Bli medlem i Svenska Kyrkans Unga

Svenska Kyrkans Unga är en öppen gemenskap av unga människor som vill upptäcka och dela kristen tro.