Den kalla gryningen spred sig över Smådjursskogen. Jag vaknade i min sovsäck. Jag
borstade av snön som samlats på mig under natten och såg mig omkring. Morgonen låg
stilla och rofylld, men något i luften fick mig att sätta mig upp. Först var det svårt att
urskilja, men när jag koncentrerade mig hörde jag det tydligare. En melodi?
”Lyssna” sa Erik plötsligt. Jag hoppade till och såg att han redan satt upp och spanade
mellan träden.
”Vad hör du?” frågade jag och gnuggade ögonen.
”Det låter som sång?” svarade han lågt.
Pia sträckte ut vingarna och rös till av kylan. ”Sång? Här ute?” Hon spetsade öronen
och lyssnade. Sedan spärrade hon upp ögonen. ”Det är sång! Ni hör det också, eller
hur?”
De andra började vakna till och vi såg på varandra med samma nyfikna uttryck. Det
fanns verkligen sång i luften. Men tyst, nästan som en viskning.
”Vi måste undersöka vad det är” sa Leo och reste sig och hämtade sin vandringsstav.
Lisa satte på sig sina glasögon och gjorde sig redo.
”Kom igen, vi följer ljudet!” sa jag. Jag var så ivrig över att ta reda på vad det var.
Snabbt packade vi ihop våra saker och började gå genom den frostiga skogen. Snön
knarrade under våra tassar och träden stod där täckta av frost och snö. Efter en stund
såg vi ljus mellan grenarna. Det såg ut som små flimrande punkter som rörde sig.
”Vad är det där?” viskade jag och pekade framåt.
Vi smög närmare och såg en rad människor på skidor som gled fram genom skogen.
Flickan längst fram bar en ljuskrona som kastade ett varmt sken runt omkring sig. Det
var som att träden runtomkring glittrade i dess ljus. De andra hade ljus fasttejpade på
sina skidstavar. Och de sjöng, så vackert. Jag fick gåshud över hela kroppen.
”Det är vackert” sa Lisa lågt.
Jag stirrade på ljuskronan och ljusen som satt fast på stavarna. Plötsligt hörde jag ett
namn i sången som jag kände igen.
”Lucia! De sjunger om Lucia” sa Pia och såg fascinerat på Erik.
Erik spärrade upp ögonen. ”De firar tydligen Lucia på något sätt. Jag visste inte att ni
gjorde det i Sverige. Men det måste ju vara det de gör. De sprider ju ljus omkring sig, och
hon där bär ju på en krona. Precis som jag berättade igår” sa han och pekade på flickan.
”Wow! Vad häftigt” sa Alex.
Jag tittade åter på ljuskronan och tänkte på det ljus som vi hittade dagen innan. Det
måste vara en del av det här firandet, insåg jag. Ett batteriljus precis som de som satt
på stavarna.
Vi stod kvar en stund och lyssnade på sången. Till slut så åkte de vidare och försvann in
mellan träden. Det såg så magiskt ut alltihop. Jag kände på mig att detta var något jag
skulle minnas länge.
Plötsligt bröts tystnaden av Leo: ”Vad är det där för något?” frågade han pekandes på
en stor gul sak som låg halv begravd i snön.
Vi skyndade fram. Det var en stor, rund bulle. Den låg där som om den väntat på oss.
Jag har på senare tid lärt mig att det heter lussekatt eller lussebulle. Jag lutade mig
närmare och sniffade. Den luktade sött och varmt, trots den kalla luften omkring oss.
Vi stirrade på bullen. Jag kände nyfikenheten bubbla inom mig. Hur hade den hamnat
här? Vågade vi smaka?
—————————————————————————————————————
Vågar de smaka, och vad är det de hittar i bullen? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
