Vi stod samlade framför kyrkan. Kartan låg utbredd på en sten. Jag höll fast den med
mina tassar så att den inte blåste bort. ”Här är alltså målet” sa jag och pekade på det
röda krysset. ”Och här är vi” fortsatte jag och pekade på en annan del av kartan. ”Vi
måste följa kartan noga. Det är inte fruktansvärt långt, men det är i en del av skogen jag
inte varit i. Vi får inte gå fel.”
”Vi har dig som vår guide” sa Pia och log. ”Och vi klarar det här som alltid,
tillsammans.”
Jag såg ner på kartan och försökte låta säker på min sak. Men innerst inne kände jag mig
nervös. Om vi gick fel, vad skulle hända då? Jag vågade inte visa min osäkerhet för de
andra. Jag svalde min nervositet och höll kartan ännu hårdare. ”Okej, då börjar vi!”
Vi gav oss av in i skogen. Grenarna hängde tunga av snö över våra huvuden. Jag följde
kartan noga och höll utkik efter viktiga riktmärken att följa.
Efter en stund kom vi till en plats där stigen delade sig i tre. Jag stannade och vecklade
upp kartan. På den fanns en text som jag inte sett förrän nu. Den var skriven i snirkliga
bokstäver: ”Endast den modiga söker klarhet där stegen är osäkra.”
”Där vägarna är osäkra?” mumlade jag fundersamt. Det fanns tre stenar, en vid varje
stig. På den första stenen stod det: ”Här går den som söker trygghet.” På den andra
stenen stod det: ”Här går den som vågar möta tvivlet.” På den tredje stenen stod det:
”Här går den som vill ta det lugnt.”
Vi diskuterade vad det kunde betyda. Lisa sa: ”Jag tror att det handlar om att inte alltid
välja det enkla eller trygga, utan att vara modig och våga möta det okända.”
Leo nickade och pekade på mittenstenen: ”För att söka klarhet behöver man tvivla. Att
vrida och vända på saker och ting. Och för att våga måste man vara modig. Så det
måste vara mittenstenen.”
Jag höll med. ”Det låter som rätt svar. Då väljer vi mittenstigen” sa jag.
Efter en stunds vandring hörde vi ett svagt porlande ljud. Framför oss slingrade sig en
liten bäck, delvis täckt av is. Det porlande vattnet skymtade under sprickor i isen. ”Hur
ska vi ta oss över?” frågade jag gruppen.
”Vi kan inte bara gå över” sa Erik. ”Isen ser alldeles för tunn ut.”
Pia hade börjat flyga runt och kolla läget. Hon ropade på oss: ”Här borta. Här är en
nedfallen trädgren. Om vi lägger den tvärs över bäcken så blir det som en bro. Då kan vi
balansera på den över bäcken.”
Vi hjälptes åt att dra grenen på plats. Det var tungt, men det gick om vi knuffade på hårt
tillsammans. Jag gick upp på grenen först. Tassarna darrade när jag balanserade över
grenen. Ett ögonblick kändes det som att jag skulle halka. Vad skulle hända då? Ett steg
i taget tänkte jag. Jag nådde till slut fram tryggt på andra sidan. De andra följde efter.
När vi alla lyckats ta oss över pustade vi ut.
”Vi klarade det!” sa Alex stolt och glad.
Efter vad som kändes som flera timmar nådde vi en glänta. Mitt i gläntan låg en sten.
Ovanpå stenen satt en metallplatta med en inristad stjärna.
”Det måste vara här” sa jag och pekade på stenen.
Vi började gräva runt stenen. Efter en stund hördes ett dovt dunk när Hasse stötte i
något hårt. ”Det verkar vara en kista”, sa han och drog bort den sista snön. ”Hurra! Vi
har hittat den!” ropade han glatt.
Kistan var gammal och täckt av frost. Träet var mörkt och metallbeslagen glimmade
svagt i ljuset. När vi öppnade den knarrade gångjärnen högt. Vi var spända på att se vad
som fanns i den. Och när vi såg vad som var i spreds en gemensam förundran. I kistan
låg massor av verktyg och föremål som blänkte. Det var en skatt fylld av hopp.
I kistan fanns allt vi behövde för att laga alla trasiga byggnader i byn. Det fanns saker
som hammare, spik, sågar, skruvmejslar och skruvar. Men också skiftnycklar,
sopkvastar, spadar och målarpenslar. Allt i perfekt skick.
”Det här är precis vad vi behöver” sa Lisa med ett stort leende på läpparna.
”Vi kan börja bygga upp byn igen!” skrek Alex medan han hoppade upp och ner av lycka.
Allra längst ner i skattkistan så låg det något som fångade min uppmärksamhet, en
lykta. Lyktan var liten och vacker. Den hade inristade stjärnor över hela glaset. Den såg
gammaldags ut, som om den varit gömd i århundraden.
Jag lyfte försiktigt upp lyktan ur lådan. Den var konstigt nog varm, fastän det var iskallt i
luften. ”Vad är det här för märklig lykta?” sa jag lågt.
Lisa lutade sig fram och läste en inskription på lyktans kant: ”Ditt ord är en lykta för min
fot, ett ljus på min stig.”
Leo flämtade till: ”Det där är ju från Bibeln. Det är en vers ur Psaltaren. Kapitel 119, vers
105. Det handlar om hur Guds ord vägleder oss.”
Vi såg alla förundrat på lyktan. Jag höll den i mina tassar och kände hur en märklig
värme spred sig. ”Det är som om den vill säga oss något” tänkte jag för mig själv.
När jag stod där började lyktan långsamt att glöda. Så svagt att jag först trodde att jag
inbillade mig själv. Men ljuset fanns där. Ett mjukt, pulserande sken som lyste upp våra
ansikten.
”Den lyser” viskade jag helt chockad.
—————————————————————————————————————
Vad är det för lykta de hittat? Och kommer verktygen hjälpa dem i arbetet med att laga
byn? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
