Vägen tillbaka till byn med skattkistan var lång. När vi äntligen kom fram möttes vi av
hela byn. Jag ställde kistan på en sten och öppnade den. Bybornas ansikten lyste upp
av glädje.
Borgmästaren tog ett steg fram och log. ”Jag visste att det var viktigt att ni följde kartan”
sa han. ”Nu kan vi börja bygga upp våra hem igen.”
Jag nickade och sa: ”Ja, om vi hjälps åt kan vi ta hand om både våra hus och naturen
runt oss. Vi kan göra vår by ännu starkare än den var innan stormen.”
Vi satte igång genast. Byborna hjälpte till att dela ut verktygen och jag organiserade
uppgifter.
”Alex och Hasse” sa jag. ”Kan ni bygga en kompoststation för allt organiskt avfall?”
Hasse klappade Alex på axeln och log. ”Vi fixar det!”
Lisa ledde en liten grupp, bland dem en ekorrunge och en liten igelkott. Hon lyfte en
plastbit och tittade på ekorrungen: ”Plast tar väldigt lång tid att brytas ner i naturen,
men om vi återvinner den kan den bli något nytt i stället.” Hon höll sedan upp en burk
och tittade på igelkotten. ”Och metall, den kan smältas ner och användas för att bygga
något helt annat. Om vi gör det så hjälper vi både naturen och oss själva.”
Ekorrungen såg upp på Lisa med stora ögon. ”Så plast kan bli något nytt? Som en
leksak?” frågade hon nyfiket.
”Exakt!” sa Lisa och log. ”Vi kan förvandla skräp till något användbart.”
Pia och Leo samlade kvistar som stormen hade brutit från träden. De gick där
tillsammans och sjöng en glad sång. Sången fyllde luften och gjorde att vi alla jobbade
på med nya krafter. Det var som att musiken fick igång vår energi på nytt.
Jag hjälpte till där det behövdes och såg mig omkring. På en sten stod lyktan som vi
hittade i skattkistan. Den tycktes skina lite då och då. Ibland starkare, ibland svagare.
Jag undrade vad lyktan försökte säga oss. Det kändes som att den hade sin egen
historia att berätta.
Över oss flög Erik runt. Han landade plötsligt på en trädgren nära mig.
”Stormen har verkligen ställt till det här i skogen” sa han och jag nickade. ”Men det ser
ut som att vi jobbar på bra. Vi har kommit långt på bara några timmar. Förr eller senare
så ska du se att allt ser ut som det gjorde förut. Eller kanske till och med bättre.”
Jag log åt vad Erik sa. Det gav mig hopp att se hur bra vi jobbade tillsammans, hur
snabbt vi städat och sorterat det som stormen spridit ut överallt.
Efter några timmar var vi nästan klara med städningen. Plötsligt ropade Alex på mig:
”Charlie! Kom hit, titta här borta!” Jag sprang bort till honom och han pekade på en
bräda som stack upp ur snön. Den var sliten och hade ett gammalt rep runt sig.
Erik kom flygande och såg på brädan och repet. Hans blick blev allvarlig. ”Det där bådar
inte gott” sa han lågt. ”Jag måste kolla en sak. Jag kommer tillbaka snart.”
Hans röst lät orolig. Men innan vi hann fråga något hade han redan flugit iväg in i
skogen.
—————————————————————————————————————
Vad var det Erik skulle kolla? Varför hade han så bråttom? Läs vidare i morgondagens
avsnitt.
