Vi sa hejdå till Maja. Hon skulle stanna och ta hand om byn.
Jag, Pia och Mio följde floden, precis som Leo skrivit. Höken Hedda cirklade ovanför oss.
Plötsligt tvärstannade Mio vid ett staket runt ett människohus. På staketet satt en gul skylt med en arg hund på. ”VARNING FÖR HUNDEN”, stod det.
Ett djupt ”VOFF!” fick oss att hoppa till.
Då stack ett stort huvud fram genom ett hål. En brun hund med en svart fläck över ögat viftade på svansen.
”Jag heter Bruno”, sa han mjukt. ”Var inte rädda.”
”Varför är du här ensam?” frågade jag. Bruno suckade.
”Min familj behövde fly när mullret kom. ’Vakta huset’, sa de. Så jag vaktar. Men huset är tomt och kallt.”
Han såg så sorgsen ut. ”Du kan vakta oss istället”, sa Pia snällt. ”Vi ska upp mot bergen.”
Bruno lyste upp i ett stort leende och drog fram en kälke. ”Ja”, sa han. ”Jag kan vägen!”
Vi lastade väskorna på kälken. Hunden som såg farlig ut på bilden var egentligen en vän som vi behövde.
————————————————————————————————-
Har du någon gång tänkt något om någon och sen upptäckt att det inte alls stämde?
