Mullrandet från bäcken blev högre och högre. Vattnet sipprade nu genom flera små hål i
barriären. Jag kände hur paniken spred sig i gruppen. Erik stod ovanför oss på en gren.
”Åh nej, det går sönder där också!” ropade han och pekade.
Lisa nickade snabbt och delade ut nya uppgifter: ”Hasse, gräv försiktigt för att göra
marken starkare! Alex och Charlie, samla fler stenar och grenar! Pia, flyg och hämta fler
grenar! Erik, fortsätt hålla koll på vad som händer och säg till oss! Skynda er! Bygg
snabbt!”
Vi satte igång. Men det började kännas som om vi sprang i cirklar. Hasse grävde med all
sin styrka, men råkade göra marken ännu lösare. Pia kämpade för att flyga fram och
tillbaka, men hennes vingar började tröttna. ”Jag orkar inte mer” ropade hon och
tappade en hög grenar som sveptes bort i bäcken.
Alex försökte lägga stenar på sprickorna. Men det blev för rörigt. ”Det går inte!” ropade
han frustrerat. ”Jag vet inte vad jag ska göra!” Han tappade en sten på sin tass och satte
sig ner, alldeles matt.
“Oj, oj, oj! Här är en till spricka!” Ropade Erik från luften.
Lisa kämpade för att hålla ihop gruppen. ”Kom igen! Vi kan inte ge upp!” Men hennes
röst lät spänd och jag såg hur hon tittade oroligt på bäcken.
Plötsligt hördes ett högt knakande. En ny spricka uppstod i barriären. Vattnet rann ut
längs kanten av den. Det var inte nog för att vattnet skulle svämma över, men det var
nog för att vi alla skulle stanna upp och stirra på bäcken.
”Stopp!” ropade Leo plötsligt. Hans röst var stark och klar och överröstade bruset från
bäcken. ”Jag letade efter er och hörde bäckens brus. Och det här fungerar inte. Det blir
bara värre. Om vi fortsätter på samma sätt så kommer hela barriären att kollapsa.”
Vi såg alla på honom. Erik landade bredvid honom. ”Jag håller med Leo” sa han. ”Jag
kan se från ovan att vi försöker laga för många sprickor samtidigt. Vi måste fokusera på
en i taget.”
Leo fortsatte med samma lugn som alltid: ”Vi måste tänka efter. Vad är vi bra på? Om vi
litar på varandra och gör det vi är bäst på så kan vi fixa det här tillsammans. Det är vår
styrka. Kom ihåg det!”
Hans ord hängde kvar i luften. Jag såg på mina vänner. Alla såg trötta ut. Men jag såg
också en gnista av hopp i deras blickar. Vi kände alla att vi behövde en ny plan.
Precis då så hördes ett mullrande ljud igen. Högre än tidigare. Vattnet tryckte på allt
hårdare mot barriären. Jag såg på Leo och viskade: ”Kommer vi hinna?”
Han mötte min blick och sa lugnt: ”Det måste vi.”
—————————————————————————————————————
Hur ska de lösa detta? Vilka är djurens olika styrkor? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
