Trädet stod stolt mitt i tältbyn och glimmade i morgonljuset. Pias guldstjärna blänkte i toppen.
Då såg jag något nytt på en av de lägre grenarna: ett litet rullat papper, bundet med ett snöre.
”Det luktar som hav och snäckor”, sa Bruno och sniffade på pappret.
Mio rättade till sina rosa glasögon. Han vecklade försiktigt upp rullen.
”Kan du läsa den konstiga texten?” frågade Pia. Det var fullt av snirkliga bokstäver och tecken.
Mio kisade och läste långsamt: ”Låt det stilla ljuset hitta varje hem…”
Alla blev tysta. Längst ner fanns en liten blå snäcka ritad.
”Det är från Leo”, viskade jag. ”Han har börjat på en sång, men den är inte klar.”
”Då måste vi skriva nästa rad”, sa jag. ”Tillsammans.”
——————————————-
Hur skulle du vilja fortsätta sången?
