Vi stod kvar och tittade på stjärnan. Sedan tittade vi på barriären igen. Den höll
fortfarande och det verkade som att den skulle fortsätta att hålla i många år till.
Lisa log och ropade än en gång ”Den håller! Vi klarade det!”
Jag såg på mina vänner och pustade ut. Men just som jag såg mig omkring skymtade jag
något i snön lite längre bort. Jag gick dit. Stora, tunga spår gick genom snön. De
fortsatte bortåt, djupare in i skogen.
Jag pekade och ropade på de andra: ”Vad är det här? Har någon varit här tror ni?”
Vi följde spåren med blicken. Lyktan i mina tassar började plötsligt att skifta i ljusstyrka.
Som om den ville säga något. Alex kom ihåg att det stod något på den. Han lutade sig
fram och läste texten som var inristad på lyktan:
”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.”
Leo nickade långsamt. ”Kanske försöker den guida oss. Ett ljus som leder oss, så som
det står i versen.”
Pia bredde ut sina vingar och sa: ”Innan vi beger oss iväg härifrån så flyger jag tillbaka
till byn och berättar för de andra. Då slipper de oroa sig.” Hon lyfte från marken och
försvann snabbt över trädtopparna.
Vi förstod inte riktigt hur lyktan fungerade. Ibland blinkade den snabbt. Ibland långsamt.
Ljuset blev ibland starkare och ibland svagare. Jag gick åt olika håll för att testa. Till slut
såg jag att den lyste starkare när jag gick åt ett håll.
”Jag tror jag kommit på hur den fungerar!” sa jag glatt. ”Den visar vägen genom att lysa
starkare. Vi måste bara ta det lugnt och inte gå för snabbt. Annars kanske vi missar hur
ljuset ändras.”
Leo lade handen på min axel och log: ”Bra jobbat Charlie! Dig kan vi lita på. Då följer vi
ljuset.”
Innan vi började gå kom Pia tillbaka. Hon landade bredvid oss och flämtade lite. ”Jag
pratade med borgmästaren” sa hon. ”Han hälsar att de har börjat laga taken och samla
ved. Och att verktygen vi hittade i skattkistan gjort stor skillnad.”
”Vad skönt att veta” sa Hasse. ”Då kan vi fortsätta utan att oroa oss för hur det går för
dem.”
Vi följde spåren långsamt. Lyktan lyste starkare när vi gick rätt väg. Snön låg tjock men
fotspåren och lyktan visade vägen.
Det började blåsa lite och spåren blev allt svårare att se. Men lyktan fortsatte att leda
oss. Till slut kom vi fram till ett stort träd. Det såg uråldrigt ut med tjocka, vridna rötter
och en bred stam.
På stammen fanns en liten dörr. Den var nästan gömd i barken.
Alex upptäckte den först. Han läste högt de vackra snirkliga bokstäverna ovanför
dörren: ”Ljuset på min stig, leder mig alltid hem igen.” Vad kunde det betyda? Hörde
lyktan och denna dörr samman på något sätt?
”Mystiskt” sa Leo och såg fundersam ut.
Lisa kände försiktigt på dörrhandtaget. Dörren gled upp med ett mjukt knarrande och
samtidigt blev lyktans ljus ännu varmare och starkare. Det var som att den signalerade
att vi var framme. Vi klev in, en efter en, och stannade genast upp.
Inuti trädet såg det ut som ett hem. På väggarna fanns hyllor med böcker. I mitten
framför ett stort fönster stod ett bord med mat. På ena sidan fanns det sju sängar med
mjuka, varma filtar. Och hela rummet lystes upp av små ljusslingor som var fästa i taket
och längs väggarna. Allt kändes hemtrevligt och välkomnande.
Vi gick fram till bordet. Där låg en lapp med vacker handstil: ”Välkomna. Här finner ni
vila och styrka för att fortsätta er resa.”
”Det är som om någon visste att vi skulle komma hit” sa Lisa lågt.
Vi satte oss till bords. Maten var underbar. Det fanns en tallrik för var och en av oss. Sju
stycken tallrikar med godsaker. Hasse såg förundrat på sin tallrik: ”Det här är precis
som det vi brukade äta när jag var liten.”
Efter maten spelade vi kortspel som låg i en av bokhyllorna. Sedan gick vi och la oss.
Filtarna var varma och sköna. Jag kröp ihop och kände hur trött jag var efter allt slit.
”Tänk att någon förberett allt detta för oss” viskade Alex innan han somnade.
Jag tänkte på hur mystiskt det var. Lyktan, dörren, maten, sängarna. Men jag var så trött
att jag nästan direkt somnade som en sten.
Mitt i natten hördes ett ljud. Ett knäppande ljud som kom och gick. Erik vaknade först
och smög fram till det stora fönstret. Jag vaknade också. ”Det är något där ute” viskade
han. ”Men det är för mörkt för att se vad det är.”
Vi tittade på varandra och jag kände mig lite nervös. Men jag sa till Erik att gå och lägga
sig igen. Här inne var vi trygga. Jag bäddade in mig varmt i filten igen och somnade om.
—————————————————————————————————————
Vad var det för knäppande ljud? Vad rör sig där ute? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
