Renarna såg på oss med förväntan. Den utmattade renen stod nu stadigt på sina ben
tillsammans med resten av flocken. Stjärnan lyste ännu starkare än tidigare och den
spred ett lätt skimmer som fick snön att glittra magiskt.
Den stora renen som ledde flocken talade med sin djupa och lugna röst: ”Vi är redo att
fortsätta vår resa. Vi har långt kvar och vi behöver er hjälp. Skogen är tät och mörk och vi
måste hitta en väg ut ur den.”
Jag tittade på mina vänner och tänkte en stund. Hur skulle vi kunna hjälpa renarna att
hitta rätt väg? Jag såg på lyktan som jag hängt runt axeln och mindes hur den guidat oss
hit. En idé började ta form i mitt huvud.
”Vad händer om vi använder ljusslingorna som hängde inne i trädet?” sa jag plötsligt.
Alla tittade på mig och jag fortsatte: ”Vi kan lägga ut ljusslingorna i snön som en bana
för renarna att följa. Om vi riktar dem mot stjärnan, så kanske det kan hjälpa dem.”
Alex klappade händerna: ”Ja! Och om vi sätter dem i snön kan de lysa upp marken,
precis som en landningsbana för flygplan.”
Pia och Erik flög snabbt för att samla in ljusslingorna som hade lyst upp det mystiska
rummet i trädet. Hasse och Lisa hjälpte till att sätta dem på plats i snön. I två raka linjer.
Stjärnan på himlen blinkade som för att visa åt vilket håll ljusslingorna skulle ligga.
Medan vi arbetade frågade Alex den stora renen: ”Vad är det som gör att stjärnan
betyder så mycket för er?”
Den stora renen svarade med sin lugna röst: ”Stjärnan har alltid varit en vägvisare. Inte
bara för oss utan för alla som behöver hitta sin väg. Den visar inte alltid exakt vart vi ska.
Men den ger oss en riktning. Och det ger oss hopp och mod att fortsätta framåt.”
Det tog tid att lägga ut ljusslingorna. Erik och jag hjälpte Hasse och Lisa med att få dem i
två raka linjer. Pia, Leo och Alex såg till att varje lampa var riktad åt rätt håll. När vi var
klara satte vi oss ner en stund för att vila och beundra vårt arbete.
Ljusslingorna som tidigare bara haft ett mysigt sken kring sig började plötsligt att
pulsera. I samma riktning som stjärnan visade. Det blev helt tyst i gläntan i skogen.
Ljuset fortsatte att pulsera i takt som en våg som gick fram av ljus genom skogen.
Rytmen och ljuset var nästan hypnotiserande. Renarna stod lika tyst som vi andra och
såg på ljuset som strålade framför dem.
Den stora renen nickade långsamt till de andra. ”Ljuset lyser starkt nu. Det är dags” sa
han.
Renarna samlade sig i rader efter varandra. Vi såg hur de förberedde sig för något stort.
Den utmattade renen, som tidigare knappt kunnat stå, var nu så full av energi att den
hoppade upp och ner, fram och tillbaka.
”Vi följer ljuset” sa den stora renen. ”Tack för er hjälp. Nu är det dags för oss att lyfta.”
”Lyfta?” sa Lisa förvånat.
Innan vi hann fråga mer så satte flocken fart. De sprang mellan de två raderna av
ljusslingor, som på en startbana för flygplan. När de nådde slutet, där stjärnans ljus
lyste som starkast, hände något otroligt. Renarna lyfte från marken. Snön som yrde
kring deras ben lugnade sig och deras klövar nuddade inte ens marken längre. De flög.
Deras horn gnistrade i månens ljus och de flög elegant över trädtopparna.
Vi stod kvar i tystnad och såg dem försvinna bort mot horisonten. Bortanför stjärnan
och månen. Ljusslingorna som låg på marken började sakta avta i ljusstyrka och
slocknade sedan. Där stod vi, häpna över vad vi varit med om, i total tystnad.
Jag kände en våg av glädje och stolthet bubbla upp inom mig. ”Vi hjälpte dem” sa jag
tyst, för att sedan ropa det högt av glädje: ”Vi hjälpte dem!” Vi alla hoppade och
studsade runt av glädje.
Efter att vi lugnat ner oss sa jag: ”Det här kommer jag aldrig någonsin att glömma.”
Leo lade sin hand på min axel och sa: ”Stjärnan visade oss alla vägen i kväll. Vart
kommer den leda oss nästa gång?”
Vi gick alla in i en gruppkram och höll om varandra, samtidigt som vi såg upp mot
stjärnhimlen.
”Titta! Stjärnan tackar oss för hjälpen med renarna!” sa Pia och pekade med vingen på
stjärnan. Stjärnan uppe på himlen blinkade till.
Vi plockade ihop ljusslingan och började gå bort mot trädet igen. Det var dags för oss att
vila lite. När vi kom fram tände vi ett ljus. Sedan satt vi där i ljusets sken och skrattade
medan vi spelade spel och drack varm choklad. Att toppa den här dagen kändes
omöjligt, men jag hade en känsla av att något ännu större var på väg.
Plötsligt började lyktan att lysa starkt igen. Det var dags för nya äventyr.
—————————————————————————————————————
Vad vill lyktan nu? Vart leder ljuset denna gång? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
