Lyktans starka sken fyllde rummet. Jag såg på mina vänner som redan satt samlade
runt ljuset. Vad ville lyktan visa oss den här gången?
Leo reste sig. ”Ljuset leder oss igen” sa han och pekade mot hörnet av rummet där en
kartong lyste mystiskt.
”Vad kan det vara?” undrade Alex och gick fram för att kolla.
När vi öppnade kartongen lystes våra ansikten upp av alla möjliga slags girlanger,
ljusslingor och julgranskulor. Kartongen var full av julgranspynt. Överst låg en lapp.
”Ta med detta hem till er by. Ljuset och glädjen hör hemma där” läste jag högt för de
andra.
”Är det meningen att vi ska pynta med det här i Kyrkbyn?” frågade Pia.
”Det verkar så” sa Alex. Vi alla nickade. Hasse gäspade högt och sa: ”Men först kan vi ju
vila lite. Det har varit en lång dag.”
I gryningen dagen därpå vandrade vi hemåt. Med oss hade vi kartongen med julpynt och
en del mat som blivit över från trädet. Lyktans sken guidade oss även i morgonljuset,
som en kompass genom skogen. När vi närmade oss byn stannade vi plötsligt till. Vi
tittade förundrade ut över den.
Husen som stormen slagit sönder stod nu starka och hela. Taken som låg i drivor av snö
för några dagar sedan var lagade. Vägarna var skottade och mitt på torget stod en gran
och väntade på oss. Den bara väntade på att bli pyntad.
”Hur blev allt så fint igen?” frågade Lisa och blinkade förvånat när vi kom fram till torget.
Borgmästaren och några andra djur från byn kom och mötte oss och log varmt.
”Verktygen från skattkistan gjorde susen. Och vi kände oss verkligen ledda i det här på
något sätt. Av Gud kanske? I alla fall så klarade vi det här tillsammans. Vi hjälptes alla
åt och det hade aldrig gått utan att ni hittat skattkistan” sa borgmästaren med ett stort
leende på läpparna.
Jag kände en våg av värme fylla mig. Vi hade gjort det här tillsammans.
”Jag tycker att vi kan klä granen med det här pyntet” sa Leo och visade upp kartongens
innehåll. ”Det kan bli en symbol för hur vi alla hjälpt till med våra styrkor och lagat byn
igen.”
Försiktigt hämtade vi alla varsin dekoration och samlades runt granen. Samtidigt som vi
hängde upp pyntet så fick vi säga något vi var tacksamma över, eller något vi hade lärt
oss under året.
Lisa tog ett djupt andetag och steg fram. Hon höll i ett vackert, skimrande band som
hon fäste försiktigt i granens grenar och sa: ”Jag är tacksam över att vi har varandra. Det
är tillsammans som vi har klarat oss genom allt det här. Jag har lärt mig att riktig styrka
inte bara handlar om att vara stark för sig själv. Det handlar om att stärka varandra. Det
är när vi hjälper varandra som vi blir som starkast.”
Sedan gick Pia fram. Hon hade en liten bjällra i näbben. Hon flög upp och fäste den på
en av de högre grenarna och sa: ”Jag är tacksam för alla de stunder vi fått skratta. Även
när det har varit som svårast har vi kunnat skratta. Jag har lärt mg att glädjen och
hoppet växer när vi delar det med varandra.”
Alex gick försiktigt fram. Han höll i en liten julgranskula och hängde den på en gren nära
marken. ”Jag är tacksam över att ha känt mig behövd. Ibland har jag tvivlat på mig själv
och på om jag faktiskt kunde bidra med något. Men nu vet jag att även små lösningar
kan göra stor skillnad. Att binda ihop två plankor med ett snöre kanske inte känns som
en stor sak. Men när många plankor binds samman, så kan det till slut rädda en hel by
från översvämning.”
Jag klappade Alex på axeln och log stolt. Tänk vad han vuxit mycket på kort tid. Han var
inte längre den väldigt försiktiga och tillbakadragna Alex som jag kände innan stormen
slog till.
Hasse tog sitt pynt, en grön smällkaramell, och hoppade upp och satte den mitt på
granen. ”Jag är tacksam för att vi alla fått vara oss själva. Jag har lärt mig att det är lika
viktigt att vara tålmodig och noggrann som stark. Det tar tid att bygga något som håller.
Men om vi tar det lugnt och låter alla få göra det de är bra på, så kan vi bygga något som
står stabilt och håller i vått och torrt.”
Hasse skrattade till och log tacksamt mot oss alla.
Erik flög upp och hängde en polkagris uppe på en hög gren. ”Den här får ni äta först på
tjugondedag knut” skrattade han och kom ner igen. Sedan pekade han på sin kamera
och sa: ”Min kamera har jag alltid med mig. Den hjälper mig att fånga hur vacker världen
är och minnas det när det är svårt. Men jag har lärt mig att det inte bara handlar om att
se skönheten själv, utan om att dela den med andra. Lite som Pia sa, när vi delar
skönheten blir den bara vackrare och vackrare.”
Efter det gick Leo fram. Han hade ett litet träkors som han hängde upp. ”Jag är tacksam
för denna resa vi gjort. Vi har gått genom det svåra, och kommit ut starkare på andra
sidan. Jag har lärt mig att hoppet och tron alltid hittar en väg, även genom mörker och
storm. Som stjärnan på himlen så finns hoppet och tron alltid där, även om det är en
molnig natt och man inte kan se den.”.
Till sist gick jag själv fram. Jag höll i en julgranskula i glas som var röd, blank och vacker.
Jag hängde den på granens längsta gren och tog ett steg tillbaka. ”Ljuset från lyktan och
stjärnan har visat oss vägen genom allt. Men det jag har lärt mig är att ljuset inte bara
finns i lyktan och i stjärnan. Ljuset finns även i oss. I våra hjärtan finns det. Och
tillsammans blir vi som en stjärnhimmel av ljus som lyser upp hela Smådjursskogen.”
Det hade tagit sin tid, men alla hade fått säga något. Det hade börjat mörkna och
stjärnan på himlen lyste starkare än någonsin. Den verkade också sväva precis ovanför
granen, som en stjärna på toppen.
Byn fylldes av skratt och sång och vi började dansa runt granen. Det här var en kväll jag
sent skulle glömma.
Plötsligt såg jag Alex krypa in under granen. Han hade sett något.
”Vad är det här?” sa Alex nyfiket och drog fram ett litet paket med glittriga snören. ”Vem
har lagt det här under granen?”
—————————————————————————————————————
Vad är du tacksam för eller har lärt dig detta år?
Och vad var det förresten för paket som låg under granen? Läs vidare i morgondagens
avsnitt.
