Lyktan lyste otroligt starkt där den stod på marken framför oss. Jag plockade upp den
och kände dess värme sprida sig genom mina tassar.
Alla i byn samlades runt oss. Borgmästaren höjde sin röst och sa bestämt: ”Kom
allihop! Denna gång följer vi alla lyktan. Det känns som om något stort väntar oss.”
Vi började gå i en lång rad, tätt ihop, djupare in i skogen. Det var som att hela skogen
hade stannat upp. Ingen vind, inga ljud. Bara knarret från snön under våra tassar.
Efter en stund stannade vi framför en gammal människostuga. Den såg övergiven ut,
med ett tjockt lager snö på taket och små sprickor i träväggarna. Pia flög fram och
kikade in genom en glipa.
”Det ser tomt ut” sa hon med låg röst. ”Det enda som verkar finnas där inne är en stor
kristallkrona i taket.”
Stjärnan lyste starkt ovanför stugan. Jag tog upp ängeln ur fickan och höll den i mina
tassar. Det var som att den tyst nickade åt mig.
”Vi går in” sa jag. ”Det här är platsen.”
Med varsamma rörelser tog vi oss upp till taket där det fanns ett hål att klättra in genom.
Rummet lystes upp genom ett takfönster och vi lyckades klämma in oss på de grova
takbjälkarna som fanns i taket.
”Det är lite trångt här inne” sa Hasse och försökte hitta en plats mellan Erik och Alex.
Erik fnissade. ”Ja, att vi alla ska kunna få plats här inne vore ju ett mirakel. Jag med mina
stjärtfjädrar liksom” sa han och skrattade.
Det fanns en förväntan som fyllde rummet. Vi visste inte vad som skulle hända, men vi
visste att det skulle bli något vi aldrig skulle glömma.
Precis då började ängeln att lysa. Det var inte som det varma skenet från lyktan. Inte
heller som det klara ljuset från stjärnan. Det här var annorlunda. Det var mjukt, som en
varm filt, men samtidigt fyllt av kraft.
Plötsligt höjde sig ängeln långsamt från min tass. Den svävade några centimeter
ovanför mig och lyste starkare och starkare. Vi satt som förstenade på bjälkarna. Ingen
sa något, men allas ögon var fästa på ängeln.
”Det är dags” sa ängeln med en röst som fyllde hela rummet.
När ängeln hade sagt det så blev ljuset i rummet starkare. Stjärnan såg nu ut att vara
precis ovanför stugan. Den lyste rakt in med all sin kraft genom takfönstret. Ljuset
träffade kristallkronan. Kristallerna speglade ljuset som tusen små stjärnor som
dansade runt oss. Det kändes som att världen runtomkring oss började försvinna.
Väggarna, taket, golvet. Allt bleknade bort.
Vi kände en mjuk vind omge oss. Lukten av hö fyllde våra nosar. Det kändes varmt, som
solens strålar i ansiktet en kall vinterdag. Vi var inte längre i stugan.
Vi satt fortfarande på träbjälkarna. Men nu satt bjälkarna i taket på ett stall. Nedanför
oss såg vi en kvinna som satt med ett litet barn i famnen. En man stod bredvid med en
arm om hennes axel och de båda tittade på barnet i kvinnans famn. De såg fridfulla ut.
”Maria” sa mannen. ”Tror du att vi har allt han behöver? Han ska ju bli kung en dag.”
Kvinnan log mjukt och sa lugnt: ”Josef, det enda vi kan ge honom som han inte redan
har är vår kärlek. Och kärleken som han ger oss. Den kommer spridas över hela
världen.”
Jag kände en tår komma ner längs kinden. Hennes ord var så enkla, men så stora.
Det unga paret höll om varandra och tittade kärleksfullt på barnet i kvinnans famn.
Kvinnan smekte barnets kind och sa mjukt: ”Jesus, vår älskade son. Du är ljuset som
Gud sänt till världen. Genom dig ska hopp och kärlek finnas för alltid.”
Efter att Maria sagt det blev det plötsligt helt stilla i stallet. Ljuset började skina
starkare. Ljudet av vinden och de tysta rörelserna från djuren började blekna bort. Det
kändes som att tiden stod still. Plötsligt blev ljuset så starkt att allt blev helt vitt.
Jag blinkade till några gånger och som en blixt från en klar himmel var vi tillbaka igen i
den ödsliga stugan. Väggarna var där. Taket och golvet var där. Och stjärnans ljus lyste
fortfarande genom takfönstret, men inte alls lika starkt som innan.
Allt var precis som innan vi fått se Maria, Josef och Jesus i stallet. Allt förutom en sak:
Ängeln som hade börjat sväva och tala var nu borta. Helt spårlöst försvunnen.
Hasse bröt tystnaden: ”Det där, det var nog det mest otroliga jag någonsin sett.”
Jag nickade och sa: ”Ljuset ledde oss hit. Gud ledde oss hit. Gud var med oss genom
hela resan och visade oss vägen. Med hjälp av stjärnan, lyktan, ängeln, ljuset och alla
andra små under hjälpte Gud oss genom hela stormen. Vattenpumpen, skattkistan,
barriären, renarna: Gud var med oss och visade oss vägen.”
Vi satt tysta en stund innan vi lämnade stugan och började gå hemåt. Ingen av oss sa
något. Men vi visste alla vad vi hade sett och upplevt.
När vi kom fram till Kyrkbyn stod granen på torget och välkomnade oss. Borgmästaren
gick fram, harklade sig och sa med stark röst:
”Tänk vad vi har klarat mycket tillsammans. Ljuset vi följde visade oss vägen. Men utan
våra handlingar och våra hjärtan så hade arbetet inte varit möjligt. Vi lever alla under
samma himmel. Vi har ett ansvar för att ta hand om varandra. Och det ansvaret har vi
tagit. När vi hjälps åt så kan vi klara oss genom allt. Tillsammans.”
Pia flög upp till toppen av granen och log mot oss.
”Ska vi sjunga lite?” ropade hon.
Borgmästaren nickade och med ett stort leende ropade han tillbaka: ”Ta ton Pia!”
Pia andades in och började sjunga med klar och stark röst: ”Det lilla ljus jag har, det ska
få lysa klart.”
En efter en stämde vi in i sången tills hela torget fylldes av våra röster. Vi stod hand i
hand runt granen. Våra röster steg mot himlen och granens alla dekorationer glittrade
och lyste som aldrig förr. Stjärnan på himlen blinkade till oss och jag tittade runt på
mina vänner.
Det här är vårt ljus, vårt hopp. Stormen hade ödelagt allt, men här stod vi nu samlade
och sjöng tillsammans. Det här var något jag aldrig skulle glömma.
—————————————————————————————————————
Nu, när jag berättar detta för dig, så sitter jag vid mitt fönster och tittar ner mot torget.
Det var längesedan allt detta hände, men jag minns det som om det vore i går. Jag ser
granen där på torget, pyntad lika fint som varje år. Och vet du vad? Stjärnan på toppen
lyser lika starkt som stjärnan på himlen lyste den vintern.
Ljuset visade oss vägen genom stormen. Och det ljuset finns fortfarande kvar. Det
tänds varje gång vi hjälper varandra. Varje gång vi delar hopp och glädje.
Och lyktan? Den hänger utanför kyrkan, precis vid porten. Ibland lyser den upp när man
minst anar det. Lite som en påminnelse om att ljuset finns kvar, då som nu. Och att så
länge ljuset finns, så finns hoppet.
Och ängelfiguren som ledde oss den där vintern? Den försvann lika plötsligt som den
kom. Men ibland, när jag ser stjärnorna lysa ovanför skogen, tänker jag att den
fortfarande finns där ute någonstans. Som en påminnelse om att Gud finns där och
hjälper oss när vi behöver det som mest.
Ljuset segrar. Alltid.
—————————————————————————————————————
Tack för att ni läst denna saga. Charlie och vännerna får ni se mer av i framtiden.
Ha en riktigt fin fortsatt jul!
Författare: Oskar Skäremo
