När vi hört borgmästarens uppmaning, visste Alex och jag att det var dags för oss att hjälpa
till. Några djur gick runt i byn och undersökte skador på hus och stugor. Alex och jag tog på
oss ansvaret att gå ut i skogen för att hitta mat och andra viktiga förnödenheter. Vi klädde oss
varmt och fick hjälp att packa ner sådant som kan komma väl till hands under en vandring.
Bland annat ett par värmefiltar, en första hjälpen-låda, lite torkad frukt och nötter samt ett par
vattenflaskor fyllda med gott och rent vatten.
”Är du redo, Alex?” frågade jag, och han nickade med en bestämd min. Vi steg ut genom
kyrkans port och började gå i kylan. Det var kramsnö ute. Hade vi inte varit i denna situation
vi är i nu, så hade det varit ett utmärkt tillfälle att bygga en snögubbe. ”Kanske senare” tänkte
jag och log för mig själv.
Vi kämpade oss genom skogen. Grenarna hängde tunga av is och snö. Plötsligt stannade Alex
och vände sig omkring. ”Hörde du det där?” sa han. ”Nej vadå?” svarade jag och stannade
också upp för att lyssna. Då hörde jag ett dovt, svagt pipande. ”Är det någon som ropar på
hjälp, tror du?” viskade jag till Alex. Han nickade och ropade ”Hallå?! Hallå?! Är det någon
där?”. Vi tittade oss omkring för att se var ljudet kommit ifrån.
Alex greppade tag i mig och pekade. ”Där! Ser du?” Under en snödriva stack fjädrar fram. Vi
skyndade oss dit och började försiktigt gräva.
Pia, den lilla fågeln som alltid sjöng så vackert på bytorget, låg där svag i snön. Hon kvittrade
ynkligt när hon såg oss. Men hon hade ett svagt leende på näbben. ”Vi har dig nu, Pia” sa jag
och höll om henne medan Alex plockade fram en värmefilt ur ryggsäcken. Vi svepte in henne
och Pia lyckades kvittra fram ett ”Tack”. ”Du är i säkerhet nu, Pia!” sa jag och kände mig
helt varm i hjärtat över att vi hittat henne. Vi hade även fått med oss en grön halsduk som Pia
nu fick vira om sig.
”Vi måste få henne till kyrkan och in i värmen, Charlie!” sa Alex, och jag höll med. Vi tog
Pia i varsin vinge och stöttade upp henne så gott vi kunde. Vinden ven och svepte snö över
våra spår. ”Vänta, var är vi, Alex?” sa jag med orolig röst. ”Har vi gått vilse?” sa Pia med
darr på rösten.
En skugga föll plötsligt över oss. ”Vad var det?” pep jag till. Det lät som tassar som rörde sig
snabbt över snön. Var det en räv eller något ännu värre? Vi sprang alla tre allt vad vi kunde in
i en ihålig trädstam för att söka skydd. Ljudet och skuggan kom närmare. Mitt hjärta slog så
hårt att jag var rädd att det skulle höras genom trädstammen. Vi kurade ihop oss tillsammans
inne i trädstammen och förberedde oss för det värsta.
—————————————————————————————————————
Kommer Pia, Alex och Charlie klara sig? Klart de kommer! Men vad var det för skugga som
kom närmare och närmare? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
