Alex, Pia och jag höll andan när ljudet av tassar kom närmare. Vem var det som rörde sig i
snön? Nu var det riktigt nära.
Plötsligt dök ett ansikte upp. ”Halloj halloj! Hur är läget?” Det var en räv. ”Jag är inte farlig,
jag lovar. Jag heter Lisa och jag tyckte jag hörde några som ropade på hjälp.” Lisa såg snäll
ut. Hon hade ett härligt leende och ett par blå, fina glasögon på sig.
”Det var nog oss du hörde. Vi ropade för att få veta om det var någon som behövde hjälp.
Och vi hittade Pia här i snön” sa jag och pekade på Pia. ”Men sedan gick vi vilse.”
Lisa nickade förstående. ”Det kan vara lätt att tappa bort sig i den här stormen. Men ni hade
tur att jag hittade er. Jag känner den här skogen som min egen svans. Det är min hemmaplan”
sa hon och blinkade med ett öga. ”Kom, jag har något att visa er. Något som kan hjälpa er.”
Vi följde efter Lisa genom den djupa snön. Jag kände hur mina tassar började bli trötta, men
Lisas självsäkerhet gav mig mod. ”Hur går det för dig Pia? Hur mår du?” frågade jag den lilla
fågeln. ”Det är okej, jag känner mig redan varmare, jag ska nog klara mig en stund till” sa
hon. Efter en stunds vandrande stannade Lisa vid en tät gran. Hon drog bort några grenar, och
där bakom fanns en liten dörr.
”Här inne har jag samlat förnödenheter för nödsituationer som dessa,” sa Lisa stolt. Hon
öppnade dörren och vi klev in. En varm doft av honung och nötter mötte oss. Förrådet var
stort, och fullt med mat och andra nödvändigheter. Hyllor var fyllda med nötter och torkade
bär. Det fanns till och med några flaskor med honung som stod prydligt uppradade på en
hylla. Alex, Pia och jag stod där och gapade av förundran.
”Oj, Lisa! Du är verkligen förberedd!” sa Alex med beundran i rösten.
”Tack” sa Lisa med ett varmt leende. ”Det är viktigt att vara förberedd. Och det är lika viktigt
att dela med sig av det man har med andra. Nu ska ni få med er så mycket som möjligt
tillbaka till byn. Det är viktigt att ni klarar er.” Hon började snabbt fylla små påsar med
nötter, bär och bröd och gav dem till oss. ”Håll hårt i de här, det kommer att hjälpa er. Om det
tar slut kommer jag med mer.”
Vi packade snabbt ned allt i våra ryggsäckar. Pia kvittrade: ”Tänk att ha så fina vänner som
ni. Tillsammans klarar vi oss igenom allt!”
Plötsligt hördes en duns och ett högljutt knakande ljud från taket. Lisas ögon vidgades. ”Åh
nej, taket!” Hon reste sig fort. ”Vi måste ut härifrån, nu!” Snö började falla genom små
sprickor i taket. Vi förstod alla att det var bråttom. Vi kastade oss ut genom dörren just som
en stor snödriva rasade ner bakom oss.
Vi låg där ute i snön ett tag. Helt tysta. Vi var alla lika chockade efter händelsen. Jag kände
hur mitt hjärta fortfarande befann sig i halsgropen. Tänk att vi precis hann ut från förrådet
innan taket föll in och allt var begravt under snön. Jag såg på mina vänner. På Alex, Pia och
Lisa. Vi nickade instämmande åt varandra och visste precis vad vi behövde göra. Vi hade fått
med oss en hel del mat innan förrådet kollapsade. Nu återstod bara en fråga: Skulle vi klara
oss tillbaka till byn med allt?
—————————————————————————————————————
Läs vidare i morgondagens avsnitt.
