Lucka 9

Vi stod vid vägskälet. Den ena vägen gick rakt och var blåsig.

Den andra slingrade sig ner mot floden. ”Följ vattnet”, sa Mio. ”Då går man inte vilse.”

Vi gick längs vattnet. ”Titta där”, sa Mio. Mellan två grenar hängde ett grönt kamouflagetyg. Vi lyfte försiktigt på det.

Bakom tyget fanns en liten målad fågelholk. På taket satt två vita duvor. Inuti låg deras ungar tätt ihop.

”Vilket bra gömställe”, sa jag högt. ”Inte så högt”, viskade pappan. ”Skuggor flyger ibland över himlen.”

Jag lade solrosfrön vid öppningen. Pia ställde sig bredvid holken, höll ut vingarna som ett litet tak och sjöng tyst en vaggvisa.

När ungarna somnat ritade Mio ett hjärta på kartan. ”Så vet hjälparna att en familj bor här”, sa han.

Men Leo var inte här. Då såg jag spår i snön utanför: små stavavtryck och märken som snäckor. Det var Leos spår! Han hade gått vidare!
————————————————–
Följde de efter spåren? Läs mer imorgon.