Snön var verkligen överallt. Den låg i tjocka lager och gjorde det svårt att ta sig fram. Då och
då svepte en kall vind genom byn och fick pälsen att resa sig. Som tur var hade det i alla fall
slutat snöa. Nu var det dags att se hur det hade gått för alla.
”Hallå! Charlie?!” hörde jag någon ropa bakom mig. Jag vände mig om men kunde
fortfarande inte se varifrån rösten kom. ”Hallå, Charlie! Här borta!” Då såg jag en liten figur i
blå ylletröja som vinkade från ett öppet fönster i en stuga en bit bort. Det var skogsmusen
Alex!
Alex hus var nästan helt täckt av snö. Fönstret, som egentligen låg på andra våningen, såg nu
ut att ligga på marknivå. Jag vadade genom den djupa snön och kämpade mig närmare.
”Hur är det med dig Alex?” ropade jag när jag nådde fram till hans hus. Alex log trött men
lättad. ”Det är okej, men jag behöver hjälp att ta mig ut!” Snön hade lagt sig som en kulle upp
till fönstret. Jag drog fram ett rep ur min ryggsäck. Jag kastade det till Alex. Han fångade
repet och började binda fast det i fönstret.
”Kan du ta dig ut?” frågade jag. Alex nickade och började försiktigt klättra ut medan han höll
sig i repet. När han nådde marken gav han mig en kram. ”Tack för hjälpen, Charlie!” sa han
med ett varmt leende.
Vi stod där en stund och såg ut över byn. Husen var nästan helt täckta av snö och några av
träden hade knäckts under nattens storm och snöfall. Men mitt i förödelsen såg vi något som
fyllde oss med hopp. Kyrkan stod fortfarande kvar. Genom fönstren strömmade ett varmt ljus
och rök steg upp från skorstenen. Jag tänkte på att Alex, jag och de andra djuren ofta
samlades i kyrkan när vi behövde känna oss trygga.
”Wow! Kyrkan står kvar, hel och vacker. Vi tar oss dit Alex!” sa jag. Han nickade och log.
Tillsammans började vi pulsa genom snön mot kyrkan. På vägen mötte vi grannar och
vänner. Några var redan på väg till kyrkan. Andra såg upp när vi ropade och tog följe med
oss.
När vi närmade oss hörde vi något som fick oss att bli alldeles varma inombords. Det var
sång. Körsång kom inifrån kyrkan. Vi gick in och såg några djur stå och sjunga tillsammans
runt brasan som var tänd i kyrkans öppna spis. Andra djur satt och lyssnade med varma filtar
runt sig.
Vi gick fram, fick varsin filt och satte oss ner och lyssnade till sången. När vi såg på varandra
och njöt av värmen och sången så kändes det som att vi alla tänkte samma sak: Vi är starkare
tillsammans!
Plötsligt harklade sig någon. Det var borgmästaren som hade ställt sig upp och tog ordet: ”Nu
är vi samlade. Nu börjar det stora arbetet. Vi måste röja upp, laga husen och se till att vi har
mat och värme för de kommande dagarna.”
Alex och jag tittade på varandra. Vi nickade och sa: ”Tillsammans klarar vi det här!”
—————————————————————————————————————
Hur ska det gå för Alex och Charlie med snöröjningen? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
