Med hjärtat fortfarande bultande i bröstet efter olyckan med räven Lisas förråd, började jag och
mina vänner den långa och jobbiga vandringen tillbaka till byn. Lisa bar den tyngsta påsen med
mat eftersom hon var mycket större och starkare än oss andra. Fågeln Pia fick till och med vila
inbäddad i filtar på Lisas rygg.
”Att vi lyckades få med oss så mycket mat. Det här kommer att rädda julen för oss alla i byn” sa
Pia med trött men glad röst. ” Och vilken tur att ni hittade mig i snön.”
”Vi fann varandra” svarade Lisa och log stort mot oss. ”Ibland tror jag att Gud för oss samman
när vi behöver varandra som mest.”
Snön låg djup. Det var svårt och tungt att ta sig fram med all packning men vi hjälptes åt. När
någon av oss halkade till på en isfläck eller fastnade i en taggig gren, så fanns det alltid en tass,
en vinge eller en svans där för att hjälpa en. Den bitande kylan kunde inte stoppa oss. Vi kände
gemenskapen och hoppet i att komma fram. Att komma hem igen.
”Jag hoppas att alla i byn har klarat sig” sa Alex. Han såg orolig ut. Men när han såg röken från
kyrkans skorsten i fjärran så sken han upp. ”Där borta är kyrkan! Kom igen vi klarar det här. Vi
är nästan hemma!” hejade Alex på oss.
När vi nådde byn såg vi flera bybor komma utspringandes mot oss från kyrkans port. De
skyndade fram för att hjälpa oss att bära in allt vi fått med oss.
”Ni är tillbaka!” ropade någon. Deras glada leenden fick mig att känna mig varm inombords. Jag
glömde bort hur trött jag var.
Inne i kyrkan var det varmt och skönt. Vi samlades kring påsarna med mat och förnödenheter
och öppnade dem tillsammans. Ett ungt ekorrpar fick några nötter och tackade massor. En äldre
igelkott fick en extra filt att vira om sig.
När vi ätit och vilat lite så samlades vi alla runt elden. Brasans fladdrande lågor och sprakande
ljud skapade en väldigt mysig stämning i kyrkan. Lisa reste sig. Hon tog av sina blå glasögon
och torkade av dem mot sin halsduk. Sedan tittade hon på oss.
”Det här” sa hon, ”är vad gemenskap handlar om. När det är mörkt och kallt, kan vi vara ljus för
varandra. Vi tänder ljus i advent för att minnas att Jesus kommer med ljus och hopp. På samma
sätt kan vi lysa för varandra, som små adventsljus. Vi klarar oss genom svåra tider för att vi
hjälper varandra.”
Det blev tyst i kyrkan. Sedan ställde sig Pia upp. Hennes röst var nu efter vilostunden stark och
klar.
”Det påminner mig om en sång vi brukade sjunga på torget” sa hon med ett leende. Hon började
sjunga. ”Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart. Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.” Vi
sjöng alla med.
Våra röster fyllde kyrkan. Inte ens den kalla vinden som ven utanför kunde tysta sången. Den var
enkel, men kraftfull. Budskapet om ljuset som inte slocknar gav oss hopp.
När vi sjungit klart så tände vi ett ljus tillsammans. Borgmästaren reste sig och log. ”Jag tycker
att vi ska be och tacka Gud för att vi klarat oss igenom den här stormen än så länge” sa han. Vi
knäppte våra händer och jag bad en enkel bön:
”Gud, tack för att du är med oss i vått och torrt. Tack för att du är med oss när solen skiner och
när stormen viner. Tack för att ljuset lyser upp mörkret och för att värmen värmer upp kylan.
Och tack för alla vänner och alla som vi känner. Amen.”
Det var tyst och stilla en stund i kyrkan. Allt kändes fridfullt och mysigt. Men plötsligt ryckte det
i handtaget på dörren. Den slog upp med en smäll och en kall vind svepte in. Alla vände sig om
samtidigt. En skepnad stod i dörröppningen. ”Vem är det?” viskade Alex till mig.
——————————————————————————————————————
Vem kan det vara som kommer? Läs vidare i morgondagens avsnitt.
