”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat. Så börjar psalm 782 i Den svenska psalmboken. Den har fått ge namn till den här boken och genomsyrar dess innehåll från början till slut.”
Så beskriver Svenska Kyrkans Ungas Globala arbetsgrupp sin egen andaktsbok, Globala andaktsboken. Boken rymmer 16 andakter uppdelade på fem kapitel och är tänkt att vara till stöd och inspiration för Svenska Kyrkans Ungas medlemmar i deras andaktsliv. Boken kan användas av och med ungdomsgrupper och konfirmander, men lämpar sig också för det egna bönelivet. Globala andaktsboken är en bok för unga av unga med fokus på globala rättvisefrågor.
(Utdrag från Kapitel 2 – ANDAKT 4: VÄRLDEN, VÅRT GEMENSAMMA HEM, Globala andaktsboken)
De läser Lasse-Majas detektivbyrå och räknar prickar i tapeten. De pratar om mammutar och späckhuggare och grävskopor. Klockan nio släcker de lampan. I nästan en timme ligger han stilla i mörkret och lyssnar på sonens andetag. Försiktigt rytmiska puffar i sovrummets tjocka mörker. Oktoberkvällen susar bland gruskornen och gatlyktorna utanför fönstret.
Senare ligger han i sin egen säng. Om han lyssnar noga kan han ana sonens andetag där borta i mörkret. Lugna och trygga, ett bevis på att allting är bra. Allting är bra. Med sonens andhämtning i öronen vänder han sig om på sidan. Knycklar till huvudkudden med ena handen och tänker, om livet såg annorlunda ut, hur skulle jag orka? Hur skulle jag klara av att ta min lille son i handen, hjälpa honom på med extra varma strumpor, trä en liten orangegul flytväst i barnstorlek över hans huvud, och sedan lova honom att det stormande iskalla havet är säkrare än det som igår var hemma? Hur skulle jag uttala de orden utan att rösten sprack?
Han tänker, skulle jag klara av att göra det över huvud taget? Skulle jag ta mig ut ur det jag en gång trodde var mitt land utan att bli dödad? Skulle jag kunna resa hela den långa vägen genom Europa utan att känna hur min sons hand blir trött och kall i min? Skulle vi ha kraft nog för så många dagar utan någonting alls, och med vilka ord skulle jag berätta om vad som händer i världen?
Han tänker, om det brinner även i Sverige, vart ska vi då ta vägen? Om vi möts av ilskna lågor, brännande blickar och glödande vapen även här, hur ska vi då orka fortsätta? Om vi flyr till världs ände men ändå tvingas leva med andan i halsen och klumpen i magen, ska vi då springa ännu längre? Om vi efter månader av förflyttning fortfarande måste resa vidare, hur ska jag förklara för min utmattade utmärglade son att vi inte är framme än?
Han tänker och tänker och tänker och somnar inte förrän långt senare. Mitt i natten smyger små tassande steg in i hans sovrum. Mjuka händer skakar hans arm. Han lyfter upp den varma lilla kroppen från golvet och bäddar ner sin son bredvid sig. På gatan utanför smyger en katt omkring, men inget exploderar. Inga bomber faller från himlen. Inget brinner eller blöder eller bränner. Ingen skriker eller jämrar sig. Klockan är två på natten, allting är stilla, och han kan känna sonens vackra hand i sin egen.
En reflektion av Louise Loe Andersson (Globala arbetsgruppen)
Tack Gud för att jag får leva i ett land där fred råder,
för att jag aldrig behöver oroa mig över bomber
fallande från himlen.
Tack för att jag och min familj kan äta oss mätta
på mat som är god både för magen och naturen.
För att vi har möjligheten att välja vår middag.
Tack för att jag har en skola att gå till,
en säng att sova i och en plats att vara på.
För att jag har tid och utrymme att leka och utvecklas.
Gud, jag tackar dig för livet och allt däri.
För alla de minnen och upplevelser jag fått
och för alla de dagar som ännu återstår.
Amen
