Ekorrens röst skar genom kyrkans stillhet när hon rusade in, andfådd och med snö som
föll från hennes päls. ”Vattenpumpen har frusit! Vi har inget vatten kvar. Vad ska vi göra
nu?” skrek hon med desperation i rösten.
Ett lågt sorl gick genom kyrkan. Jag såg hur oron spred sig bland alla som var där.
Borgmästaren reste sig och sa: ”Vatten är liv. Utan vatten kan vi inte klara oss. Ingen av
oss. Vi måste göra något, och vi måste göra det tillsammans.”
Hans ord var lugnande. ”Tillsammans” tänkte jag och kände hur modet växte inom mig.
”Vi kan fixa det här.”
Vi samlades vid vattenpumpen som stod halvt begravd i snön. Det blev tydligt att vi
hade en hel del arbete framför oss.
”Vi behöver hacka bort isen” sa Lisa och pekade på det tjocka lagret av is som täckte
pumpen. ”Men vi måste gör det försiktigt. Vi får inte skada pumpen.”
”Jag kan börja!” sa Pia. ”Min näbb är liten men stark. Jag kan hacka loss isen bit för bit.”
Vi andra nickade och började alla ta på oss olika uppgifter. Lisa organiserade och såg
till att alla hade något att göra. Alex hämtade hinkar att samla borthackad is i. Leo tog
fram en spade ur sin ryggsäck och började röja undan snön runt pumpen.
Jag hjälpte till med allt jag kunde. När jag stod där och skottade snö så kände jag en
stolthet. Det var som att vi alla var kuggar i en stor maskin där alla behöves för att få det
att fungera. Tänk vad häftigt att vi tillsammans kunde möta svårigheter och lösa dem.
Efter en stunds hackande ropade Pia: ”Isen är så hård! Jag vet inte om vi kommer lyckas
att komma igenom!” Lisa svarade lugnt: ”Vi tar det långsamt. Isen måste ge sig till slut.”
Vi fortsatte, och jag kände hur kylan började bita genom min röda tröja. Tänk om vi inte
skulle klara det?
Till slut, efter hårt arbete så hörde jag plötsligt ett ljud. Ett mjukt droppande. ”Hör ni det
där?” sa jag och stannade upp. Alla blev stilla och lyssnade. Droppandet blev till ett
porlande. Och porlandet blev till en stadig ström av rent, kallt och gott vatten. När
vattnet äntligen började rinna ur pumpen igen så kändes det som om en outsinlig källa.
En källa som gav oss nytt hopp.
”Vi gjorde det!” ropade Pia och gjorde en rolig dans av all glädje. Alex och Leo fyllde
hinkarna och alla jublade när de såg det klara vattnet forsa ut ur pumpen.
Medan vi fyllde hinkarna kände jag att vattnet inte bara var viktigt för oss, utan för alla.
Som om Leo läste mina tankar så log han varmt och sa: ”Vatten är liv. Det är en
välsignelse att vi fick det tillbaka. Men på mina resor har jag sett hur svårt många har
det. Vissa måste gå i timmar för att få tag på vatten. Och ändå är det ibland smutsigt
och dåligt.”
Leos ord fastnade hos mig. Jag såg på Alex, Pia, Lisa och på alla andra i byn och tänkte:
”Vi är så starka tillsammans. Vi löser problem här i Smådjursskogen. Tänk att vi också
kan föra det vidare och hjälpa andra. Så att vi alla på jorden kan känna styrkan och
glädjen i gemenskapen som jag kände i dag.”
Borgmästaren stod bredvid och sa: ”Bra gjort allesammans. Det här är en påminnelse
om hur viktiga vi är för varandra. Nu ska vi fira!”
Plötsligt hördes ett konstigt ljud. Det var som ett dovt knackande, svagt men ihållande.
Jag såg hur snön vid pumpen började vibrera. Lisa spärrade upp ögonen och viskade till
mig: ”Tänk om marken försöker säga något?”
Leo såg upp mot himlen där stjärnorna lyste svagt genom snömolnen. “Det kanske är
stjärnan som vill visa oss vägen,” sa han långsamt.
Jag kände en nervös förväntan växa inom mig när jag såg på mina vänner. “Vad det än
är” sa jag, “så får vi ta reda på det tillsammans.”
————————————————————–
Vad kunde ljudet vara för något? Läs vidare i morgondagens avsnitt!
